Projektliv

Sist jag skrev så trodde jag att det var den dag då jag skulle bli igångsatt. Vi var laddade båda två när vi kom upp den morgonen. Jag hade sovit ganska bra, men vaknat tidigt av en inre oro. Oron gällde främst hur det skulle bli om det skulle bli av och hur förlossningen skulle gå.
Mina smärtor var extrema och jag hade nått en gräns av psykiskt lidande. Jag hade kämpat sista veckan, för att ta mig till denna dag. Kämpat kämpat kämpat….min reservtank var sedan länge tom, så helt ärligt vet jag inte hur jag ens orka mig upp de sista dagarna eller kunde förmå mig att ladda för den absolut största kraftansträngning en kvinna kan uppleva: föda barn. En upplevelse som inte går att jämföra, förklara för alla ser olika ut, men som i de allra flesta fallen mynnar ut i att ett barn kommer till världen. Ett barn som du skapat med någon. Ett barn som är delar av dig, växt i dig och blir sen din att älska och bli älskad av. Upplevelsen är ett sant mirakel och ett fantastiskt underverk.
Jag är helt säker på att jag fick den sista energin och kraft för att vi fått veta två dagar innan att vi skulle få hjälp att föda detta barn. Att de skulle sätta igång mig.
Allt var klart och vi kunde inte vara mer glada. Spända, jo självklart! Orolig..ja iaf jag.
Väl på sjukhuset fick vi ett rum, så jag kunde ligga ner. Läkaren kom och undersökte mig och sa sen att hon skulle höra om förlossningen hade plats för oss. Under tiden hon var borta, tittade jag på Johan och sa: Det känns osäkert, tror inte vi kommer få någon plats…Johan var helt säker på att det skulle ske idag. Det hade de ju lovat… Så när läkaren sen kom tillbaka och sa att de redan hade tre igångsättningar och inte hade plats för oss, gick luften ur oss båda minst sagt.

Fortsättning följer.
Kram