Smärtan väckte mig igen…

IMG_0020Tänkte berätta lite om mina nätter.
Om jag haft ångest över att klara dagarna, så har det här med att lägga sig för att sova för natten varit något ännu större och värre problem.
När jag mådde som sämst, vet jag att jag alltid la mig ännu mer bitter och nedstämd än innan. Så här i efterhand, kan jag verkligen förstå hur bara den inställningen gjorde mina nätter ännu värre..
I med värktabletter, tar sen fram mobilen och surfar runt på Instagram, Facebook, blocket (älskar att fynda, är nog lite blocket-beroende;) och så några bloggare som jag följer till och från..sen brukar ögonen kännas tunga, och värktabletterna hunnit värka. Tankarna har jag skingrat genom mobilaktiviteten samt tröttat mina ögon (som borde ha glasögon på sig, men som alltid har jag glömt dem på nedervåningen..och det är inte aktuellt att ta sig ner, eller be Johan om hjälp…hjälp ber jag om tillräckligt om dagarna…och just i denna stund brukar jag som sagt vara ganska trött på livet med smärtor, och natten innebär en ännu större utmaning). Så jag är envis och tjurig vid bädd-dags, nästan lite som mina flickor ;)
Efter samtal med Lyckan (min psykolog) så har jag jobbat med att ändra mitt beteende och inställning lite här och där. Det har i all fall på något magiskt sätt blivit så. Hon har liksom fått mig att öppna andra dörrar, och testat att ändra nya sätt att se saker på. Jag är så tacksam över att hon nu finns med på denna resa mot förlossningen och även efter.
Så, har jag tur, somnar jag efter lite internet-surfning på den lilla mobilen. Men sömnen är ganska kort och tillfällig. Jag kan bara sova på sidan, och egentligen bara på högersida. Men smärtan väcker mig efter kanske 10 min (inte till ett klarvaket tillstånd), men tvingar mig att vända mig till andra sidan, och så håller det på hela natten. Ibland kanske jag lyckas eller misslyckas (jag vet inte vad jag känner riktigt), att somna längre stunder. Det brukar hända längre in på natten, då jag är tröttare och segare på att orka vända mig. Varje vändning kräver sin energi och det gör oftast ondare och ondare. I natt igen, när jag vaknade, var jag tvungen att inse att jag behövde mer värktabletter…suck.
När dessa nätter började i vecka 17, hade jag fortfarande ganska mycket energi kvar för att klara av dessa jobbiga nätter. Som person är jag en ganska envis person och ger inte upp eller låter något få mig på fall i första taget. Jag har nämligen levt med ryggsmärtor i ganska många år, och tvingats att klara av svåra nätter. Efter Ellens förlossning (min minsta flicka) hittade de ett kärlnystan som ligger och trycker mot nerver i ryggslutet, som under ett antal gånger per år gör mitt liv svårt och jobbigt. Jag vet vad det är och varför, så jag tror jag hittat ett sätt att överleva det. Oftast kommer smärtorna när jag inte kunnat träna regelbundet, pga av t.ex. långvarig förkylning eller att jag periodvis inte kunnat prioritera träningen som jag vanligtvis minst 3-4 ggr i veckan gör.
Så jag tyckte inte det var direkt svårt att vänja mig vid detta, men självklart tyckte jag det var jobbigt. Sömnen är, som vi alla vet, jätte viktig, för att klara av sitt jobb och vardagen.
Jag tror det var under nätterna, som jag sen började ana att det inte stod rätt till med mina tankar mer och mer. Det var lättare på dagarna att trycka undan de där destruktiva tankarna, för då var jag så igång. Jag jobbade, och sen var jag givetvis trött och sliten på kvällen med familjen, men jag hann inte eller tillät mig i alla fall inte att få längre stunder att sjunka djupare in i dem och låta det äta energi (och som jag förstår nu senare, livnära sig och växa till den depression jag idag har hamnat i)…men på natten…
När jag efter ett antal månader sovit så dåligt, kämpat med denna smärta som inte verkade avta utan tvärtom bli värre och värre, kände jag allt oftare att jag hade svårt att somna om mitt i natten. Snart kändes det hopplöst att somna om och jag började ofta gråta. För att inte väcka Johan, valde jag ibland att dra mig undan till toaletten eller garderoben (skulle vilja säga en sån fin stor ”walking closet” men det är det inte:) – Ett projekt längre fram, där jag tänker måla över den där hemska mossgröna färgen på väggen, samt riva bort den hemska plastmattan vars färg påminner om något som hunden spytt upp och sen penslat golvet med…och sätta upp ny inredning för klädförvaring…men just nu får den där mycket väl upphängda och svetsade järnstången som hänger längs hela snedtaket och rummet vara kvar, för den gör just nu hela garderoben, så jag får vara tacksam för den i alla fall:).
Vissa nätter började jag skriva brev, avskedsbrev. Jag hade inte direkt någon plan att det var just det just då, utan det bara blev så att jag började skriva till mina små flickor om olika saker som jag ville berätta för dem om när jag var yngre, om vad jag varit med om och att jag med det ville lära dem ett och annat och kanske varna dem för olika saker, ge dem råd på vägen. Det var väl efter ett antal blad i blocket, som jag började känna att det smärtade så oerhört i magen och i hjärtat och jag hade nästan svårt att andas. Jag insåg att det faktiskt var brev som skrevs för att jag själv aldrig skulle vara hos dem när de växte upp…vilken smärta det blev, jag sårade mig så fruktansvärt. Tårarna forsade fram. Om jag var ledsen innan, så gjorde detta beteende mig ännu mer förstörd…Jag kan se och förstå det nu. Jag gav mig mer smärta än den jag redan hade fysiskt. Jag kunde ändå inte sluta. Något i mig sa att jag inte hade så mycket tid kvar. Jag måste berätta allt för dem, jag måste ge dem allt nu eftersom jag inte kommer få vara med dem när de växer upp…
Jag ska nog inte gå in på detta mer, för jag känner att det är för nära, för smärtsamt att berätta om. Jag är inte den Malin nu, men jag var under någon månad…kanske längre. Jag har lovat Lyckan och mig själv att sluta skriva sådana brev, därför att jag vet att det inte är sunt eller bra för mig nu eller någonsin. Det gör bara mitt mående värre.
För att klara av att vända detta beteende kom jag på egen hand att skriva små anteckningar innan jag somnade, som jag skulle läsa när jag vaknade mitt i natten. Till exempel: att jag skulle leta efter en bilbarnstol på blocket, eller söka efter nåt annat på nätet som vi behövde…så att inte jag skulle hamna i garderoben eller börja gråta och inte kunna somna om. Även om jag då inte hade någon hjälp från Lyckan, kunde jag ändå förstå sen under dagarna att det som hände vissa nätter inte var bra för mig. Det resulterade ju i att jag var helt slut på dagen och nu kunde ångesten blev svårare att hantera även på dagtid.
När jag tänker tillbaka några veckor, så inser jag hur mycket som förändrats och blivit till det bättre, och det stärker mig samtidigt som jag ändå kan känna viss rädsla och oro över det, då det som sagt inte är så länge sen som jag gjorde så här mot mot själv…eller kanske jag ska skriva vad sjukdomen gjorde mot mig..? Jag har lovat att inte anklaga mig själv mer över det som varit, utan att se framåt och släppa gammal ångest. Det talade Lyckan om sist var mycket viktigt.
Så borde jag göra mer, oavsett om jag är mitt i en depression eller inte. Alltför ofta tror jag att jag lägger energi på saker som hänt eller som jag valt, sagt eller gjort…gå vidare! Det ska jag banka in i mitt huvud från och med nu:) sluta analyser allt…bara om det ger energi.
Avslutningsvis är mina nätter fortfarande en stor utmaning i sig och svåra att hantera. Smärtorna i ryggen och mellan benen blir värre för var dag, och jag proppar i mig maxdos av värktabletterna (alvedon och citodon). De tar inte bort all värk, långt därifrån , men de värsta topparna. Skillnaden nu, är att jag får hjälp med min depression, och den medicinen får mig att bli en gladare och positivare människa. Jag måste anstränga mig, det tar energi, men resultatet ger mer energi och gör att jag står ut smärtan…förhoppningsvis ända till förlossningen.

Kram


4 Responses to “Smärtan väckte mig igen…”

  • projektliv Says:

    Tack fina du<3! Kramar

  • projektliv Says:

    Hej Petra! tack för ditt fina svar, för stödet och att du vill följa mig på bloggen:) Skönt att höra att någon kan känna igen sig, och dela med sig och ge mig råd!! Tusen tack fina du<3 Kramar

  • Petra Åhlund Says:

    Roligt att du skriver lite mer. Jag funderar hur du har det. Tänker på hela familjen. Nickar så smått till väldigt mycket du skriver… Att kliva upp ur sängen med en kropp skrikande av värk är inte det samma som att vakna super trött och inte orka gå upp. Att ge sig själv tiden att låta smärtstillande värka innan man gör ett försök att gå upp är skönt att höra att du (oxå) gör! Det kan rädda ens morgon!!

    Att du och Johan frågar varandra hur ni mår är underbart. Ni är ju två om det. En sak jag lärt mig efter alla år som skadad är, blir det en jobbig stämning med man/vänner/familj så är det bästa man kan säga alltid; ”Jag upplever det som…” För om man använder det ordet så kan man aldrig trampa någon oavsiktligt på tårna för du berättar ju bara vad Du Upplever. Det behöver ju inte betyda att den andra har fel eller så. Båda får plötsligt ”rätt” och man förstår varandra lättare.

    Dagis lämningen.. Ibland är det svårt att hinna känna efter och lämna rätt besked om vad man vill. Acceptera att du kommer hamna i sådana situationer igen. Där du kanske efteråt ångrade ditt beslut. Det kan lätt blinda när man mår dåligt. Det är svårt att veta vad man känner jämt för man är så i obalans. Men ju mer du jobbar med positiva tankar och klyschan ;) Här och Nu livet så kommer det bli lättare att ta rätt beslut. Så du inte blir ledsen. Du lär dig på vägen och släpp det som varit för du kan inte köra framåt om du hela tiden ska titta i backspegeln. Då missar du den nya vägen !

    Hoppas du fortsätter skriva. Nu och när Lill killen kommit. Jag hejar på dig och din familj!

  • Marina Says:

    ❤❤❤you go girl!! Kramar

Leave a Reply