Projektliv

Snart lördag igen. Min minsta lilla tjej Ellen blir 3 år och bebisen blir 33 veckor i magen.

Sen i söndags har det hänt en hel del. Jag åker fortfarande berg och dalbana mellan alla hormoner, smärtor, känslor och destruktiva tankar, men farten har faktiskt saktat ner och jag har till och med fått stanna upp en hel del i denna smärtsamma karusell. Jag har fått stanna upp för att andas och för att få bästa hjälpen. Vid stoppen har jag fått stödsamtal med både psykolog och barnmorska samt ovärderliga brev, sms och hälsningar denna vecka. Tack alla ni som besvarat, ringt, skickat ett uppmuntrande sms, eller bara skickat era hälsningar via Johan eller någon annan av min familj och vänner. Det gör mer än ni tror<3!
Jag kände mig ensammast i hela världen, varav jag tog beslutet att sprida en länk till min blogg via facebook. Jag är glad att jag tog det beslutet för efter det har jag verkligen fått känna att det fins fler som haft det som jag, eller mår som jag nu. Någon kanske inte förstår, men tänker på mig och det ger mig också positiv styrka. Så igen, tack!

Mötet var bestämt sen förra veckan, ändå var jag rädd och osäker på om jag skulle orka att ta mig dit.
Johan följde därför med mig till mötet med mödravårdspsykologen i måndags. Han berättade då att han även ville vara med under samtalet med psykologen, vilket jag inte hade tänkt på över huvudtaget. Så inne i mig skrek mina känslor: NEEEEEEEEEEJ!!!!, men av någon anledning kunde jag inte säga det till honom.

Jag frågade om det gick bra att han var med, så fort vi hälsade på psykologen (vi kan kalla henne Lyckan) och tänkte att hon helt säkert skulle säga nej direkt och jag skulle kunna andas ut…..men nej tvärtom. Hon välkomnade Johan och tyckte det var bra.

Mötet blev långt och jobbigt. Vi berättade om den hemska söndags-dippen jag hade haft, och vi fyllde i en :hur-jag-mår-och-tänker-idag-blankett, som resulterade i en summa, ett resultat av hur illa jag mått de senaste två veckorna. Det var bara det att jag inte riktigt förstod just det. Jag trodde det handlade om hur jag mådde dagen innan under mitt ”anfall” eller vad man nu ska kalla det, psykbryt kanske…
Resultatet gjorde att Lyckan tog beslutet att vi skulle åka direkt ner till akutpsykiatrin för ytterligare bedömning om hur man skulle kunna hjälpa mig.

På akutpsykiatrin fick vi vänta väldigt länge på läkare. Vi satt först i korridoren bland andra människor, som mådde dåligt. Några gick runt och gjorde märkliga ljud, andra vankade fram och tillbaka med tom blick och en man fokuserade varje gång han kom emot mig (jag satt på en stol och han gick fram och tillbaka samma sträcka i korridoren) på min gravida stora mage med arg blick…uch..
Jag trodde inget ställe kunde få mig må så mycket sämre som där i korridoren på akutpsykiatrin. Efter kanske 15 min stod jag inte ut. Jag bad Johan att ta mig därifrån, att vi skulle åka hem. Jag ville bara fly från detta denna plats!
Vi fick till slut ett eget rum. Tack och lov! Där satt vi sen i över tre timmar och väntade. Vi pratade en del, men satt även tysta och jag försökte till och med vila lite på den lilla soffan. Jag var helt slut efter mötet med Lyckan, men också av mötet med en sjuksyster på akutpsykiatrin som ville veta allt igen…
Två läkare kom sen till slut. De ställde frågor och jag svarade. Jag försökte vara så ärlig jag kunde, men sa då att jag antagligen missuppfattat den där blanketten som vi tillsammans fyllde i med Lyckan. Jag kände inte sån hopplöshet hela tiden i två veckor, utan vid vissa stunder. Mest kvällar och nätter.
De lämnade oss efter en stund, kom tillbaka för att diskutera olika alternativ av hjälp för mig.
Medicin var inte aktuellt pga av barnet i magen (tack!!) utan de ville att jag skulle träffa en psykolog 1-2 ggr/v gärna hos Lyckan eller hos någon av deras psykologer.
Inombords kände jag en viss lättnad, vilket var skönt.
Trötta lämnade vi akutmottagningen för att komma hem till våra fina flickor som min mamma så tacksamt hjälpt oss att hämta från dagis. Lyckan var total när jag kände deras små armar om min hals och deras pussar på min mun och kind. Deras energi av livsglädje smittade av sig, och jag vet att jag tänkte att det kommer bli bättre nu. Jag kommer få den bästa hjälpen. Johan kommer finnas vid min sida på ett helt annat sätt, än om han inte varit med under denna långa mycket smärtsamma dag. Han vet allt nu, och vi kommer klara detta tillsammans.

Varje dag är en utmaning, men nu känner jag mig inte ensam längre, och det känns bra att få berätta om detta. Jag känner mig starkare för varje dag, även om det är små steg.

Kram