Projektliv

Jag kan knappt tro det är sant. Men det är det, jag var ute och jogga i över en timma! Jag valde att promenerade uppför alla uppförsbackar (de var några långa, joggade uppför två iaf;)). Några korta stopp blev det, då Mojje var med (kiss- och bajspaus ).
När jag kom till mitt vägskäl där jag brukar vända, fick jag bara en sån nyfikenhetskänsla att springa vidare och hitta en väg runt. Min vän som flyttat ut hit på landet, fast på andra sidan riksvägen hade berättat om en runda som hon brukar gå, ca 6-7 km. Tänkte att jag kan ju springa 4 km som jag vet att jag klarat och sen gå sista biten. Nu sprang jag lite tokigt (fel) två gånger! Haha trodde nästan jag skulle bli tvungen att be Johan hämta mig. Jag klarade mig ur situationen, men oj vad långt det blev:)
Det kommer kännas imorgon! Känner stor glädje ikväll (och helt slut i kroppen på ett skönt sätt) ❤️

Bild vid bron. Så vackert!

Bevis från runkeeper;)
På kartan ser man vid 4 och 6 km att jag tagit en extra sväng!hehe

Surt…jag kunde inte förmå mig att jogga vidare. Efter 5 min kändes det i knäna, stegen var tunga. Jag tänkte på fel saker. Tänkte på jobbiga minnen. Precis innan jag och barnen skulle bege oss till förskolan ringde Lyckan (min psykolog som hjälpt mig under graviditets-depressionen mm) hon stöttar mig fortfarande. Jag skulle ringa henne senare bestämde vi. Så när jag lämnat flickorna och skulle börja springa fanns inte glöden där. Minnen om den fruktansvärda förlossningen dök upp. Jag valde att stanna. Skyllde på tunga och lite onda knän…men så kanske min kropp reagerar när jag faller tillbaka och tänker djupare på min mest traumatiska upplevelsen i mitt liv.
Jag ringde upp Lyckan och nu känner jag mig stark igen. Jag vet att jag måste reda i det där jobbiga, för att kunna gå vidare.