Projektliv

Just nu skulle jag vilja lyssna på Di Levas underbara låt miraklet. Måste ladda ner den efter detta inlägg:) just nu ligger Arvid mot mitt bröst som alltid på nätterna. Han har precis fått mat och snusar nu sött ihopkrupen som en boll på vänster sida i rap-position:) Upprättläge alltså. Min högerhand är fri, så jag kände det var dags att skriva lite. Jag har återigen inte skrivit på några dar, och vad beror det på? Ja, dels konstant trötthet efter förlossningen och perioden innan, då jag knappt sov nåt antar jag, men sen har jag nog undvikit att fortsätta skriva från där jag sist avsluta senaste inlägget. Förlossningen var så fruktansvärd på flera olika sätt, som jag gärna skulle dela av mig med, men det är för nära och för jobbigt att ens skriva om. Jag försöker bearbeta det på mitt vis, undvika att prata om det och se framåt och istället glädjas åt nuet. Arvid är här och jag kan inte vara mer tacksam och lycklig över honom. Han är ett sant mirakel, vid hans födelse försvann alla hemska smärtor och även de psykiska tankarna som gjorde mig deprimerad.
Mitt liv börjar komma tillbaka och nu dyker andra delar av livet upp som jag innan inte orkat engagera mig i eller låtit mig prioritera. Då var fokuset att klara en dag i taget, men nu har jag energin att se längre och klara av större utmaningar. Det är ingen lätt väg, det känns som jag fysiskt har en ganska lång väg att gå innan jag kan tex ta på mig tennisskorna och springa en runda eller möta en större konflikt. Igår blev jag så ledsen när jag kände foglossning igen…inte gravid, men samma otäcka känslor, när jag skulle ta mig nerför trappen…hade jag ansträngt mig? Varför kände jag detta?! Orättvist! Jag ska inte gräva ner mig för det, har jag nu lovat mig själv, men det kommer bli en ännu större utmaning! Inte omöjlig, men tuff!
Jag gick upp hela 29kg med Arvid. Mycket mer än med flickorna, men så var denna graviditet väldigt extrem. Jag har ju inte kunnat gå eller röra mig på så många månader. Dessa extra kg som nu sitter på min kropp är nu en tung börda att bära på flera sätt. Jag har lyckats tappa 13kg de första veckorna ganska enkelt. Nu återstår dock 16kg som inte kommer ramla av utan motion och bra kost. Den resan (eller kalla det projekt) kommer min blogg framöver att handla om, vilket känns mycket spännande och jag är väldigt motiverad!

Kram

Ber om ursäkt för att detta inlägg dröjt. Livet som trebarnsmamma har varit ganska omvälvande. Förlossningen var och är en upplevelse som jag aldrig kommer minnas som något jag tidigare upplevt. Jag ska försöka berätta lite, men kan tyvärr inte djupdyka i det och ge er hela bilden. Inte än iallafall. Det är för smärtsamt.
Efter beskedet om att vi inte fick plats eller kanske snarare inte blev prioriterade på förlossningen (trots att de lovat oss en igångsättning) svartnade det för mig och jag minns hur jag hade svårt att andas. Inom några minuter hade jag fått en s.k. ångestattack. Jag minns känslan av att ge upp, känslan av att bli illa behandlad, lurad.
Johan bad läkaren och den sen inkallade överläkaren att omvärdera deras beslut. Det kom då fram att de inte läst min journal ordentligt och missat all information om depression och stödet jag fått av psykolog m.m. Det finns tyvärr mer att berätta om denna dag, men det smärtar så att berätta. Det hela slutade iaf med att vi fick stanna på usö och att överläkaren i princip bad om ursäkt över att de missförstått vårt fall, och lovade oss igångsättning dagen efter. Jag hade inte mycket kraft att ge efter två kraftiga ångestattacker, utan övertalades att vila och försöka sova den natten på bb.
Den kvällen och natten var långt ifrån smärtfri. Jag längtade hem till våra flickors kärlek, känna deras små armar om min hals och pussar på min kind. Jag ville även hem till vår mycket skönare och bättre säng för min onda rygg/kropp.
Jag kunde inte skaka av mig känslor av att skämmas och att jag känt mig så lurad större delen av dagen. Jag kunde inte helt tro på att de skulle hjälpa mig dagen efter, för att bli av med detta helvete till smärtsamma situation. Smärtan gjorde sig påmind ännu mer nu, vid varje lilla rörelse jag var tvungen till. Magen var mycket stor och hård. Jag hade kraftiga förvärkar hela natten. Troligtvis efter att de undersökt mig där nere ett antal ggr på några dar.
Johan sov på en extra säng bredvid. Jag var tacksam att han var hos mig, det gav stor trygghet och jag försökte använda den känslan till att bygga upp energin som jag förlorat under dagen. Jag insåg att jag skulle behöva den, om de nu håller sitt ord om imorgon…bilden av överläkarens ord ekade i huvudet. Han hade tagit min hand och hållit den hårt, som ett bevis på att han inte skulle låta mig tro något annat än det han sa och lovade. Jag blir igångsatt imorgon, jag blir det…meningen gick runt runt i huvudet tills jag kände mig mer och mer övertygad om det. Den lilla negativa Malin som ändå fanns med där på ena axeln började så smått att knappt höras. Men hon fanns där bakom och lurade, bara för säkerhetsskull…som ett skydd för det som inte får hända…imorgon.
Jag tog mig igenom natten med mer medicin än vanligt. Jag njöt faktiskt av lyxen att använda den röda larmknappen:) tänk om man haft den hjälpen hela våren. Trycka…och så dyker snälla barnmorskor upp och ger en medicin och snälla uppmuntrande ord. Det gav mig också lite extra boost och trygghet.
Jag var mer orolig denna morgon än jag velat. Magen knöt ihop sig extra mycket och jag hade svårt att äta och bete mig normalt.
När vi väl fick besked om att någon från förlossningen skulle ta oss från BB och dit, började jag känna lite hopp. Rummet skulle vi få ha kvar sa en barnmorska. -lämna det ni inte behöver, sa hon. Vi tittade på varann Johan och jag. Inga ord behövde sägas. Vi tänkte båda på att nästa gång vi kom till rummet skulle Arvid vara med oss utanför magen. Arvid…ett namn som vi kommit fram till för en tid sen. Inget annat namn fanns att konkurrera med det namnet. Det kändes helt rätt. Nu ville vi bara träffa honom.
Så här drygt två veckor efter förlossningen, är jag glad och tacksam över hur lite jag då viste om vägen jag skulle bli tvungen att ta för att träffa honom. Vår älskade son Arvid.

Kram

Sist jag skrev så trodde jag att det var den dag då jag skulle bli igångsatt. Vi var laddade båda två när vi kom upp den morgonen. Jag hade sovit ganska bra, men vaknat tidigt av en inre oro. Oron gällde främst hur det skulle bli om det skulle bli av och hur förlossningen skulle gå.
Mina smärtor var extrema och jag hade nått en gräns av psykiskt lidande. Jag hade kämpat sista veckan, för att ta mig till denna dag. Kämpat kämpat kämpat….min reservtank var sedan länge tom, så helt ärligt vet jag inte hur jag ens orka mig upp de sista dagarna eller kunde förmå mig att ladda för den absolut största kraftansträngning en kvinna kan uppleva: föda barn. En upplevelse som inte går att jämföra, förklara för alla ser olika ut, men som i de allra flesta fallen mynnar ut i att ett barn kommer till världen. Ett barn som du skapat med någon. Ett barn som är delar av dig, växt i dig och blir sen din att älska och bli älskad av. Upplevelsen är ett sant mirakel och ett fantastiskt underverk.
Jag är helt säker på att jag fick den sista energin och kraft för att vi fått veta två dagar innan att vi skulle få hjälp att föda detta barn. Att de skulle sätta igång mig.
Allt var klart och vi kunde inte vara mer glada. Spända, jo självklart! Orolig..ja iaf jag.
Väl på sjukhuset fick vi ett rum, så jag kunde ligga ner. Läkaren kom och undersökte mig och sa sen att hon skulle höra om förlossningen hade plats för oss. Under tiden hon var borta, tittade jag på Johan och sa: Det känns osäkert, tror inte vi kommer få någon plats…Johan var helt säker på att det skulle ske idag. Det hade de ju lovat… Så när läkaren sen kom tillbaka och sa att de redan hade tre igångsättningar och inte hade plats för oss, gick luften ur oss båda minst sagt.

Fortsättning följer.
Kram

4.49…jag borde sova, men kan inte. Jag har för andra natten i rad sovit bättre än på länge. Till och med smärtan i kroppen har varit mildrade. Känns konstigt, men skönt så klart! Beskedet om att jag skulle bli igångsatt har gjort stor skillnad på hur jag mår psykiskt, och jag har känt mer lycka än sorg sen i måndags när vi fick beskedet om idag..idag den 29 maj 2013 ska vi få hjälp med att få ut vår lille prins. Är det verkligen sant?Nä…jag kan faktiskt inte helt ta in det.
Jag hör mig berätta det för mina vänner och familj, men känner hur jag inte vågar tro det fullt ut…varför känner jag så? som att jag har något automatiskt skydd som liksom säger ”nej men Malin det kanske inte händer, så bli inte ledsen om det blir ändrat..va inte för glad, synd om det inte blir så..skydda dig”

Tänk om jag dör imorgon, hörde jag mig säga till Johan igår kväll i soffan. Vi satt och såg någon dokumentär om flygolyckor (inte mitt första val, men Johan verkade gilla inslaget..så jag sa inget). Men, jag tror inslaget påverkade min fråga, så han var ganska snabb med att fråga om vi skulle byta kanal, efter att han sagt att ”det klart du inte dör imorgon, sluta nu. Tänk inte så.” Vi bytte kanal i alla fall.
Vi prata inte något mer om det, jag rös och försökte tänka positiva tankar…men det låg kvar och lura. Tankar som: att det kanske blir kjesarsnitt dök upp…tänk om medicinen inte får igång värkarbetet?…om det går fel sen när de ska snitta upp mig?…jag kanske förlorar massa blod?…jag kanske inte får se mina fina flickor igen!?…Kom igen nu sa jag till mig!!! Du ska inte tänka så här! Tänk positivt, tänk bara glada tankar, allt påverkar, kom igen kom igen….fan…Nej, sluta. Gå och lägg dig nu, klockan är över tio…Så till slut tog vi oss båda upp. Jag tittade lite i väskan jag packat innan jag lade mig. Komiskt, jag hade valt att packa i en liten blå ryggsäck med det som är till bebisen, och sen en annan väska till mig och Johan med kläder. Vi kom på efter bedömningen i måndags att vet inte hur det kommer bli riktigt. Vi kan ju bli kvar några dar…
Jag borde vila, sova lite till…i nästa inlägg berättar jag hur det gick:) Håll en tumme!!

Kram

Hurra! Vi eller jag blir igångsatt på onsdag! (Om inte BB blivit knökfullt!) Känner mig så lättad och glad, men givetvis orolig över flera saker. Kommer t.ex. min trötta kropp att orka?…men det var läkaren övertygad om, så jag får försöka tänka på det och inte ha så negativa och oroliga tankar. Nu måste jag förbereda mig, vila, äta bra och peppa!!!:) på onsdag kommer han äntligen få komma ut! Smärtan kommer att försvinna och mitt nu så extremt tunga liv kommer bli lättare för varje dag efter förlossningen. Underbart! Det känns overkligt och nästan för bra för att vara sant.

Ett kort men glatt inlägg (äntligen:))
Kram

P.S Igår fick vi se bilderna från magfotograferingen. Blev så himla nöjd! Kan rekommendera Vera Studio i Örebro.

I torsdags sken solen lite extra på vårt hus, för helt plötsligt knackade det på dörren och äntligen blir mitt liv lite ljusare. Någon timma senare hade de två killarna från telia löst problemet med fibern..som tydligen gått av 3 m utanför huset!? De kunde lösa det smidigt med att dra en ny fibersladd. Jippi!
Nattens smärtor mot fredagen var hemska och höll mig vaken mest hela natten. Jag var trött på fredagmorgon när vi skulle ta oss till USÖ för en akuttid gällande medicinskbedömning. Jag förundras över då och nu och egentligen har gjort de senaste veckorna, över att jag ändå orkat vara vaken och uppe hela dagarna, trots den lilla sömn som jag lyckas få. Givetvis är man inte en hel människa om dagarna, jag kan t.ex. börja gråta på toaletten om pappret är slut, och jag måste gå hela vägen (20m kanske) till tvättstugan för att hämta mer…eller att jag äntligen tagit mig ner från övervåningen, och upptäcker att mobilen (som är livsviktig;) inte har kommit med ner…då kan jag börja storgråta..och det hänger nog ihop med den extrema tröttheten jag känner nästan hela tiden. Jag upptäcker till och med nu när jag skriver, att jag blir andfådd helt slut i armarna..!? shit vad jag har dålig kondition, men det handlar nog om att kroppen inte orkar. Den får inte vila på nätterna, slappna och samla ihop energi för dagen efter. Jag tömmer en reserv som inte finns, jag kan inte eller jag känner inte att jag har mer att ta av.
Imorgon, måndag kl.10….som jag väntat på denna dag, som jag kämpat. Hur ska det gå? den meningen hör jag flera ggr i mitt huvud ju närmare jag kommer.
I fredags hade vi fått en akuttid för medicinskt bedömning. De värktabletterna jag får äta räcker inte, för att jag ska kunna sova. Smärtan har som sagt blivit värre. Jag har inte pratat om det tidigare, men den senaste smärtan som tilltagit i kraft är den som hänger ihop med ett kärlnystan som jag har i ryggslutet. En knöl, som jag levt med sedan jag föddes, men som vid min första graviditet och främst andra har förändrats och rubbats, så att det utgör ett problem för mig ibland.
När jag skulle förlösa min yngsta dotter Ellen, viste man inte riktigt att det var ”knölen” som skapade denna extrema ryggsmärta som gjorde att jag några dagar innan förlossningen fick ligga på sjukhuset och få så stark medicin som morfin. Då och endast efter intag av den medicinen kunde jag få sova.
Så därför tänkte vi att det var det jag behövde, morfin eller sömntabletter. Kanske kunde jag få med det hem, slippa sova över på sjukhuset. Min barnmorska trodde det var möjligt…..men efter 3 timmars väntan (trots akuttid!?) fick vi veta av läkaren, att de inte kunde ge mig någon starkare medicin än den jag hade. Alternativet var att få bli inlagd på sjukhuset, då barnet blir slöare av morfin och att de därför vill ha övervakning under natten. Det köper jag, men kunde de inte sagt det direkt till min barnmorska eller oss innan vi tog oss dit och sen fick vänta, gråta, stå ut, ha fruktansvärt ont, kräva eget rum efter 1 timma i väntrummet, sen efter 2 tim tog vi beslutet att ge oss därifrån, för att sen bli övertalade att stanna kvar, få en bättre säng att ligga i, lite saft och sen halleluja!!! Läkaren dök upp! Efter 10 min rullade Johan mig därifrån, gråtande, helt slut, besviken, förbannad, hungrig och en hemsk sjukhusångest. Jag kan inte annat säga än, att jag mår inte bra inne på sjukhus…jag får mer och mer ångest ju längre stund jag behöver vara där….uch. Så ja vi tog beslutet att åka hem, avvakta och jag ställde in mig på att klara helgen hemma. Målet: måndagsmorgon: bedömningen för igångsättning!!! GUD om du finns, snälla låt oss få hjälp med att få ut barnet. Jag kan till och med tänka mig att göra kjesarsnitt!
Kjesarsnitt är något som jag hela tiden varit emot, eller mer rädd för…men jag har inget val snart. Kanske är det precis det som är det bästa för mig? Kanske en förlängd förlossning (som tydligen igångsättning innebär) kommer vara för tuff för min kropp att klara av, herre gud jag blir slut av att gå ner för en trapp, skriva lite på datorn..måste ta en paus nu t.ex.!!!??? Hur ska jag fixa en förlossning, min kropp kanske ger upp och vad händer då!? kanske måste de göra ett akutsnitt, söva ner mig och där fick jag en sagolik förlossning…INTE!!
Är inte livmodern tillräckligt mogen imorgon, då kommer de inte sätta igång mig och då vet jag inte hur jag kommer att ta det beskedet. Jag blir tvungen att be dem lägga in mig, så jag kan få morfin…sova…överleva…orka en dag till…och en till…och en till…för mitt psyke klarar inte av tanken att orka 3 veckor till i detta helvete…
Nu ska jag vila lite, snart kommer min fina mamma hit för att vara med mig och min familj. Vi ska fira mors dag <3 tillsammans! Rabarberpajen är klar, nu ska jag bara försöka mig på att göra vaniljsåsen…blir nog en vila i soffan först…eller orkar jag prova den nya locktången jag fick efter mors-dag-sång av flickorna och ett kallt gott glas oboy! Min man vet vad jag vill ha:-).

Kram

När ska detta ta slut? Sen i fredags har jag tappat greppet igen. Smärtorna på kvällar och nätter är olidliga. Ja dagarna är inte speciellt mysiga de heller, men lite mildrare. Jag som precis började må lite bättre psykiskt….då kommer sista stora utmaningen: redan höga smärtor blir: SMÄRTOR FRÅN HELVETET!!!
Men det var inte det enda som hände i fredags…
Botten var som sagt nästan nådd pga av de ännu värre smärtorna…och just då, som en ”härlig skänk” från ovan…Vad händer då!? JO! då/nu skulle jag tydligen få utmanas ännu mer! Mitt i ett av mina numera favoritprogram om dagarna så lägger TVn av!!!! Jag testar internet=dött, telefonen=död!!!! på någon sekund är mitt liv borta. Det enda som jag kan underhålla mig med om dagarna: tv, dator och telefon: BORTA!!!….försökte peppa mig med att Johan säkert löser det när han kommer hem ca 5 timmar senare ….men, så blev det inte. Vi måste vänta på att någon ska komma ut till oss…inom 3 arbetsdagar..kul att det hände på en fredag!!!!:( Jag kände mig som ett bortskämt litet barn, när jag började storgråta när den informationen nådde mig, men det gick liksom inte att hejda. Jag såg bara svart. Hur skulle jag klara nätternas ångest? Hur skulle jag klara mig utan tv, internet hela helgen kanske ända till onsdag? De negativa frågorna tog knäcken på mig, jag var helt uppriven samtidigt som jag kände mig pinsam. Men förstå mig där ute, ni som läser detta. Det kändes så jäkla orättvist, varför hände detta nu!? Varför ska jag behöva lida ännu mer? För var dag som barnet blir större nu, så ökar smärtorna och mitt sinne orkar inte kämpa emot. Jag kan knappt göra något här hemma, knappt ta mig iväg någonstans på egen hand. Fan jag står inte ut. Hjälp mig någon jag kvävs, jag dör jag skiter i allt ge mig nåt så jag bara kan försvinna helevete helvete helevete!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag förstår de som ger upp, jag gör det. Fan, jag fattar att man till slut kan nå en gräns som inte går att ta sig förbi. Jag måste få hjälp snart, jag klarar inte bära detta barn längre. Det tar kål på mig. Jag vill ut från detta NU, jag vill bort från smärtorna, bort från denna tortyr. Håll ut!! -skriker en del av mig -igår fick du veta att du får bli bedömd på måndag om en igångsättning tidigare. Håll ut!!!
Men vad betyder det? Hjälper de mig att få ut barnet då? nästa dag? Nästa vecka? den 15 juni som barnet är beräknat? Frågorna surrar runt som en motorbåtsmotor med värsta hästkraft, jag kan knappt höra vad jag tänker för alla tankar stormar runt. Smärtan förgör mig, låter mig inte känna lugn eller harmoni. Jag är inte glad längre, jag orkar inte ens försöka. Jag vill bara kräkas på allt, jag behöver internet och TV nu!!!!!!!!!!!!

Idag kom min barnmorska på hembesök. Jag försökte under förmiddagen att vara glad åt det, för vilken lyx för mig och min situation. Jag slipper kämpa mig in till stan, ut ur bil hoppas på att någon går förbi mig, så jag kan be om hjälp med rullstolen ut ur bilen….sen kämpa mig in med mina svaga armmuskler, slutar med att man har ännu ondare och är helt slut, gråtfärdig och jävligt ledsen inombords innan undersökningen ens påbörjat…sen ska man ut till bilen igen, vänta på någon snäll själ igen…ibland får jag vänta väldigt länge, ibland tar jag och ”lyfter” snarare släpar in den själv i bilen..ups en, två, tre repor till på bilen….jag har slutat bry mig, men Johan blir nog inte så glad. Det skiter jag i! Så, tänker ja. Nu är iaf rullstolen i bilen igen! Suck! Och då har jag jävligt ont igen, men frågan är om det är värre? Kan det bli värre? Smärtan får mig till tårar (då som flera andra ggr på dagen vid olika måste-rörelser)…Men! jag har lärt mig att låta dem stanna i ögonvrån och dölja dem väl. Jaa…till och med det! Envisa människa jag är….varför dölja de tårarna egentligen?! Skulle jag se någon i min situation, så skulle jag inte klandra den personen från att låta tårarna rinna, att visa hur jävligt den personen mår. Men på nåt vis är det fult och fel i detta samhälle. Vi ska inte visa känslor, vi ska va så jävla starka och allt ska vara så jävla bra. Fan vad jag svär i detta inlägg….ni ser, jag har förändrats sen sist. Jag är jävligt nära en brant nu…eller ”bägaren-rinner-över-situation”….fan

När man är höggravid som jag nu är i 9:e månad så kan man ha andra sköna biverkningar. Jag tänkte…eftersom detta inlägg blir så himla deprimerande, så kan jag ju lika gärna fortsätta berätta om andra ”härliga” graviditetssymptomer…:
Så…självklart räcker det med att jag ska stå ut ryggsmärtor och foglossningssmärtor från helvetet, utan jag ska tydligen få den värsta av: halsbrännan, illamående varje morgon (trodde den kunde gått över efter vecka 12-15 eller vad är det man brukar säga), huvudvärk (varje dag, men det känns inte så jobbigt längre, den har funnits där så länge så jag vet inte hur det är utan den) och inte att förglömma!: de härliga hemorrojderna! Tjihoo!!!! De är bäst tror jag…eller NOT! Varför ska man få druvklase i hål nr 2!? Så förnedrande och vidrigt, nästan så jag vill skratta när jag skriver detta nu Men vilket skit det är att hantera. Det kan vara riktigt smärtsamt och finnas kvar länge efter förlossning…Denna biverkning är något man helst inte talar om…frågan är varför jag tar upp detta här i denna blogg..ups!:) Men alla får det (nästan, eller jag kanske har helt fel här..jag säger så här: jag hoppas fler får uppleva det under sin graviditet, så man får slippa tro att denna äckliga och pinsamma del av kroppen som trycks ut i rumpan inte gör det bara på mig….;)

Jag brukar avsluta med något trevligt…men tyvärr jag kan inte det denna gång…Teliakillen som kom ut igår informerade vid sitt besök att det var något fel på fibern! Så nu får vi vänta ännu fler dar kanske vecka på att nästa gubbe ev kan ordna det. Faaaaaaan! Kanske måste de gräva upp det de la i backen för ett år sen! Skit och banan, jag är så less! Tur att en fin vän fanns hos mig när beskedet kom…hon fick mig på bättre tankar just då. Tack A!<3

Kram

35 + 4 dagar.
Idag är det den 15 maj. En månad kvar idag till det beräknade datumet…men förhoppningsvis får bebisen komma ut lite förr. När jag är 37 fulla veckor kommer jag bli bedömd för en eventuell igångsättning tidigare. Håll en tumme att det går!!!

I detta inlägg, vill jag skriva om vad som gett mig energi de senaste dagarna och hur det förändrat min egen inre styrka till den person jag helst vill vara.

Sol.
Vad mycket det betyder för stämningen för en dag, när solen skiner och vi kan sitta ute och fika eller äta, kanske grilla.
Jag och mina flickor fick en underbar dag förra veckan med min syster och hennes familj vid deras mysiga sommarställe på landet.
Min syster och man var så omtänksamma och förstående för mitt mående och handikapp hela tiden vi var där. Tillsammans med deras två flickor (i 10-års åldern) hjälpte de mig med det mesta under hela tiden. De tog med sig flickorna för att se getterna och deras nyfödda barn en bit bort, och de hjälpte dem med vad en 3- och 4-åringar kan behöva hjälp med som t.ex. ta på skorna, torka dem på toaletten, snabbt finnas till hands när de bråkar, slår sig, vill visa nåt, undrar något m.m.m.m.
På så vis fick jag fick en längre stund för mig själv i solen med en skvallerblaska, som jag ryckte med mig på Ica i Nora.
Jag såg dem promenera bort mot sjön, och jag kände mig ovanligt lugn i att sitta kvar ensam. Utsikten från stolen vid bordet där jag satt var helt fantastisk. Vilken härlig årstid vi har nu tänkte jag. Fullt med vitsippor som täcker marken under björkskogen och den stilla brisen som nådde mig precis vid den väl utvalda plasten där utemöblerna placerats.
Tack solen som gav mig lite bränna när jag satt ute. Kanske inte den snyggaste…fick jag senare på dagen tydligt se i spegeln:) liten röd solbränd urringning och röda armar som övergår till vita vid den s.k t-shirts-kanten! Men vad gott det kändes i själen!
Dagen fyllde på med mycket positiv energi och jag kände mig lyckligare än jag gjort på länge! Tack Linda,Per och Anna och Cajsa!
När jag och flickorna kom hem den dagen hade Johan hunnit att påbörja tapetsering (efter det tråkiga förarbetet som att: riva tapet, spackla, slipa, måla m.m) i det ena rummet som vi nu ska göra i ordning till Ellen!
Dagen efter lades även nytt trägolv i samma rum, och jag lyckades igår att faktiskt tapetsera två mindre fondväggar!! Mer om det snart.
Den gudomligt söta, givetvis rosa, fågeltapeten med detaljer som toner, hjärtan och fågelhus får i alla fall mitt hjärta att bli glad och lite löjligt förtjust inombords av att se den. Ellen valde den nästan själv…jag fick nog henne att tro det i alla fall…även om hon kanske hellre sett hello kitty på tapeten!:)

Detta renoveringsprojekt ger mig så mycket glädje, och ger mig ett positivt fokus som jag verkligen behöver nu. Det känns så skönt att jag kan tänka på något annat, att jag kan göra något! Att både Johan och jag klarar av att påbörja och faktiskt fortsätta göra detta trots vår ganska ansträngda och svåra situation!
Fast ok…jag kanske inte skulle tapetserat igår….för den extremt höga smärtan som jag sen fick på kvällen och genom större delen av natten…och även vissa stunder idag då smärtan fått mig till tårar, och även stunder där jag fått kämpa mot viss ångest och delar av den sjukdom som jag faktiskt ska jobba mig ur…inte in i….så, några fler liknande insatser blir det inte innan barnet är ute.
Till mitt försvar, vill jag ändå berätta att jag givetvis lät jag kroppen vila mellan varje uppsatt våd, men jag fick ju ändå spänna kroppen med muskler som den inte använt på mycket länge längre stunder av fokusering!:) (ni som tapetserat, vet säkert vad jag menar) Så ja, smärtan var på en aning för hög nivå efter ett par timmars tapetsering, men jag kunde inte sluta för glädjen över att faktiskt vilja göra det och att jag faktiskt gjorde det gav mer styrka och energi än något annat kunnat gjort på länge. I huvudet tänkte jag på vad läkaren sagt att ”smärtan skadar inte barnet, utan det är du själv som känner av den. Smärtan är inte farlig, utan det kan vara bra att du rör dig ibland”…ibland, tja det kanske inte var att göra detta, tänkte jag när jag om och om igen fick sammandragningar…och hur jag tvingades att sätta mig på kudden igen och vänta tills det gått över, men va tusan ändå! Jag var glad för en gångs skull! Jippi! På egen hand, när jag var ensam! Det kanske låter konstigt, men jag har inte kunnat vara glad på väldigt länge, när jag varit själv hemma…Vist har jag skrattat med och åt barnen, min man och mina vänner, på jobbet…men jag kan inte minnas att jag på flera månader varit så lycklig på egen hand, egen stund, när jag gjort något på eget initiativ. Skön känsla. Jag hade nästan glömt bort hur det var…

Värktabletterna äter jag utan pauser nu, då både läkare och psykolog menat att det är bättre att jag får känna att jag kan göra något än att bara ligga i soffan och ha ont och därmed ge depressionen möjlighet att få mig att bli ännu mer ledsen, tänka på sådant som jag nu ska hålla mig borta ifrån, tänka positivt och orka göra sådant som får mig glad. Att kunna bidra med en egen insats i ett av dessa rum har verkligen fått mig att sträcka på mig, att plocka fram lite mer styrka och vilja som gör mig starkare och gladare.
Jag kunde inte vänta med att visa Johan när han kom hem, utan skickade en bild via sms. Svaret jag sedan fick tillbaka var precis den bekräftelsen jag behövde och hoppats på. Johan blev så glad och stolt, även om han kanske (precis som några av mina vänner) tyckte jag var lite smått galen igår, men bara det att han blev glad och jag var glad över att jag ville göra det och gjorde det! Gläder mig så otroligt idag, och det bekräftar att jag är på väg tillbaka till den Malin jag vill vara.

Kram

Tänkte berätta lite om mina nätter.
Om jag haft ångest över att klara dagarna, så har det här med att lägga sig för att sova för natten varit något ännu större och värre problem.
När jag mådde som sämst, vet jag att jag alltid la mig ännu mer bitter och nedstämd än innan. Så här i efterhand, kan jag verkligen förstå hur bara den inställningen gjorde mina nätter ännu värre..
I med värktabletter, tar sen fram mobilen och surfar runt på Instagram, Facebook, blocket (älskar att fynda, är nog lite blocket-beroende;) och så några bloggare som jag följer till och från..sen brukar ögonen kännas tunga, och värktabletterna hunnit värka. Tankarna har jag skingrat genom mobilaktiviteten samt tröttat mina ögon (som borde ha glasögon på sig, men som alltid har jag glömt dem på nedervåningen..och det är inte aktuellt att ta sig ner, eller be Johan om hjälp…hjälp ber jag om tillräckligt om dagarna…och just i denna stund brukar jag som sagt vara ganska trött på livet med smärtor, och natten innebär en ännu större utmaning). Så jag är envis och tjurig vid bädd-dags, nästan lite som mina flickor
Efter samtal med Lyckan (min psykolog) så har jag jobbat med att ändra mitt beteende och inställning lite här och där. Det har i all fall på något magiskt sätt blivit så. Hon har liksom fått mig att öppna andra dörrar, och testat att ändra nya sätt att se saker på. Jag är så tacksam över att hon nu finns med på denna resa mot förlossningen och även efter.
Så, har jag tur, somnar jag efter lite internet-surfning på den lilla mobilen. Men sömnen är ganska kort och tillfällig. Jag kan bara sova på sidan, och egentligen bara på högersida. Men smärtan väcker mig efter kanske 10 min (inte till ett klarvaket tillstånd), men tvingar mig att vända mig till andra sidan, och så håller det på hela natten. Ibland kanske jag lyckas eller misslyckas (jag vet inte vad jag känner riktigt), att somna längre stunder. Det brukar hända längre in på natten, då jag är tröttare och segare på att orka vända mig. Varje vändning kräver sin energi och det gör oftast ondare och ondare. I natt igen, när jag vaknade, var jag tvungen att inse att jag behövde mer värktabletter…suck.
När dessa nätter började i vecka 17, hade jag fortfarande ganska mycket energi kvar för att klara av dessa jobbiga nätter. Som person är jag en ganska envis person och ger inte upp eller låter något få mig på fall i första taget. Jag har nämligen levt med ryggsmärtor i ganska många år, och tvingats att klara av svåra nätter. Efter Ellens förlossning (min minsta flicka) hittade de ett kärlnystan som ligger och trycker mot nerver i ryggslutet, som under ett antal gånger per år gör mitt liv svårt och jobbigt. Jag vet vad det är och varför, så jag tror jag hittat ett sätt att överleva det. Oftast kommer smärtorna när jag inte kunnat träna regelbundet, pga av t.ex. långvarig förkylning eller att jag periodvis inte kunnat prioritera träningen som jag vanligtvis minst 3-4 ggr i veckan gör.
Så jag tyckte inte det var direkt svårt att vänja mig vid detta, men självklart tyckte jag det var jobbigt. Sömnen är, som vi alla vet, jätte viktig, för att klara av sitt jobb och vardagen.
Jag tror det var under nätterna, som jag sen började ana att det inte stod rätt till med mina tankar mer och mer. Det var lättare på dagarna att trycka undan de där destruktiva tankarna, för då var jag så igång. Jag jobbade, och sen var jag givetvis trött och sliten på kvällen med familjen, men jag hann inte eller tillät mig i alla fall inte att få längre stunder att sjunka djupare in i dem och låta det äta energi (och som jag förstår nu senare, livnära sig och växa till den depression jag idag har hamnat i)…men på natten…
När jag efter ett antal månader sovit så dåligt, kämpat med denna smärta som inte verkade avta utan tvärtom bli värre och värre, kände jag allt oftare att jag hade svårt att somna om mitt i natten. Snart kändes det hopplöst att somna om och jag började ofta gråta. För att inte väcka Johan, valde jag ibland att dra mig undan till toaletten eller garderoben (skulle vilja säga en sån fin stor ”walking closet” men det är det inte:) – Ett projekt längre fram, där jag tänker måla över den där hemska mossgröna färgen på väggen, samt riva bort den hemska plastmattan vars färg påminner om något som hunden spytt upp och sen penslat golvet med…och sätta upp ny inredning för klädförvaring…men just nu får den där mycket väl upphängda och svetsade järnstången som hänger längs hela snedtaket och rummet vara kvar, för den gör just nu hela garderoben, så jag får vara tacksam för den i alla fall:).
Vissa nätter började jag skriva brev, avskedsbrev. Jag hade inte direkt någon plan att det var just det just då, utan det bara blev så att jag började skriva till mina små flickor om olika saker som jag ville berätta för dem om när jag var yngre, om vad jag varit med om och att jag med det ville lära dem ett och annat och kanske varna dem för olika saker, ge dem råd på vägen. Det var väl efter ett antal blad i blocket, som jag började känna att det smärtade så oerhört i magen och i hjärtat och jag hade nästan svårt att andas. Jag insåg att det faktiskt var brev som skrevs för att jag själv aldrig skulle vara hos dem när de växte upp…vilken smärta det blev, jag sårade mig så fruktansvärt. Tårarna forsade fram. Om jag var ledsen innan, så gjorde detta beteende mig ännu mer förstörd…Jag kan se och förstå det nu. Jag gav mig mer smärta än den jag redan hade fysiskt. Jag kunde ändå inte sluta. Något i mig sa att jag inte hade så mycket tid kvar. Jag måste berätta allt för dem, jag måste ge dem allt nu eftersom jag inte kommer få vara med dem när de växer upp…
Jag ska nog inte gå in på detta mer, för jag känner att det är för nära, för smärtsamt att berätta om. Jag är inte den Malin nu, men jag var under någon månad…kanske längre. Jag har lovat Lyckan och mig själv att sluta skriva sådana brev, därför att jag vet att det inte är sunt eller bra för mig nu eller någonsin. Det gör bara mitt mående värre.
För att klara av att vända detta beteende kom jag på egen hand att skriva små anteckningar innan jag somnade, som jag skulle läsa när jag vaknade mitt i natten. Till exempel: att jag skulle leta efter en bilbarnstol på blocket, eller söka efter nåt annat på nätet som vi behövde…så att inte jag skulle hamna i garderoben eller börja gråta och inte kunna somna om. Även om jag då inte hade någon hjälp från Lyckan, kunde jag ändå förstå sen under dagarna att det som hände vissa nätter inte var bra för mig. Det resulterade ju i att jag var helt slut på dagen och nu kunde ångesten blev svårare att hantera även på dagtid.
När jag tänker tillbaka några veckor, så inser jag hur mycket som förändrats och blivit till det bättre, och det stärker mig samtidigt som jag ändå kan känna viss rädsla och oro över det, då det som sagt inte är så länge sen som jag gjorde så här mot mot själv…eller kanske jag ska skriva vad sjukdomen gjorde mot mig..? Jag har lovat att inte anklaga mig själv mer över det som varit, utan att se framåt och släppa gammal ångest. Det talade Lyckan om sist var mycket viktigt.
Så borde jag göra mer, oavsett om jag är mitt i en depression eller inte. Alltför ofta tror jag att jag lägger energi på saker som hänt eller som jag valt, sagt eller gjort…gå vidare! Det ska jag banka in i mitt huvud från och med nu:) sluta analyser allt…bara om det ger energi.
Avslutningsvis är mina nätter fortfarande en stor utmaning i sig och svåra att hantera. Smärtorna i ryggen och mellan benen blir värre för var dag, och jag proppar i mig maxdos av värktabletterna (alvedon och citodon). De tar inte bort all värk, långt därifrån , men de värsta topparna. Skillnaden nu, är att jag får hjälp med min depression, och den medicinen får mig att bli en gladare och positivare människa. Jag måste anstränga mig, det tar energi, men resultatet ger mer energi och gör att jag står ut smärtan…förhoppningsvis ända till förlossningen.

Kram

Första dagen på länge som jag är hemma ensam. Johan har börjat jobba i stan igen, efter att jobbat hemifrån ett tag och även tagit ledigt vissa dagar.
Beslutet kändes bra och det gör det väl fortfarande. Jag känner mig redo att klara mig själv, men blev lite osäker en stund efter att jag lämnat flickorna på dagis nu på förmiddagen.
Förskolepersonalen har varit underbara på alla vis, och låter mig köra bilen nästan till dörren på baksidan av huset där flickorna numera får vara tills nya förskolan är klar. Min plan var att orka in och klara av att hänga upp dera skläder, sortera och lägga dit mer extrakläder och få en liten extra stund med tjejerna…men de ville absolut hjälpa mig och tyckte inte jag skulle kämpa mig uppför trappan och ta mig in…motvilligt tog jag emot hjälpen, men åh vad jag ångrade mig när jag stängde dörren. Det sista jag såg var mina flickor som såg lite förvirrade och bortkomna ut, då det var full fart på de barn som varit där en tag redan…Ellen såg så bekymrad ut..nu rinner tårarna på mina kinder igen precis som i bilen på väg hem..varför blir det så här idag? Igår var jag så stark och klarade mig så mycket bättre? Men varför.., varför stod jag inte på mig!? Jag hade verkligen behövt få en liten extra stund med flickorna. Det var ju det jag kände och ville, varför blev jag så svag i ögonblicket. Ville väl vara snäll och tacka för deras hjälp….men det hjälpte inte mig idag. Jag ville vara kvar en stund, se var mina flickor numera spenderar så många timmar om dagen utan mig..de är ju inte på sitt vanliga ställe. Deras trygghet, deras dagis som jag lämnat dem de senaste 2,5 åren är numera borta, rivet…jag vet ju att de tycker om att jag stannar en stund som jag brukade göra när jag inte hade detta (ursäkta) helvete till liv med konstant smärta..jag dippar lite nu, känner mig bitter, ledsen och nedstämd..skit. Nu måste jag fokusera, tänka på nåt annat. Vad var det Lyckan sa till oss på mötet igår…jag kan ta mig ur min ledsamhet, jag kan jag kan jag kan…
Kanske ska jag fokusera på att planera flickornas nya rum och även uterummet som behöver förändras lite…
Innan lillkillen kommer tänkte vi att flickorna skulle få byta till egna rum fast de kommer nästan bli som att de fortfarande bor ihop, då det ena rummet är innanför det andra. Dörren tänkte vi ta bort, då vi tror att det blir bättre att de bara har öppet till varandra nu när de är så små.
Igår lånade jag hem några tapetkataloger. Ska nog titta igenom tapeterna igen…Kolla in favoriterna just nu:

Kram