Projektliv

Bilderna talar för sig. Det blev en skön långpromenad med Mojje i solen.

God morgon torsdag! Tycker om den dagen i veckan. Den är nästan som lilla fredag:) helgen är nära!
Hade många planer idag, men inatt började jag få ont i halsen…igen?!:( tyckte inte det var länge sen. Trist. Men vilken skön natt det blev, äntligen! Arvid sov hela 4 timmar i sträck! Mina flickor gav mig mycket mer sömn när de var bebisar, men inte denna lilla kille;) jag ska inte klaga, han är inte skrikig om nätterna eller speciellt svår att få nöjd. Men att äta varannan timme på natten har ibland gjort mig galen!…och trött. Hoppas det håller i sig nu med bättre sömn!
Nej ny måste jag knalla över med flickorna till dagis. Vi har så oförskämt nära nu. Granne med förskolan:-)

Kram så länge!

Semester. Vad jag tycker om det ordet. Gör inte du?
Vi har haft sköna dagar i vårt sommarhus på västkusten. Nästan två veckor och på lördag åker vi dit igen. Längtar redan. Vi kom hem i söndags.
Vilken resa hem… Efter en intensiv städning (då vi hyr ut huset denna vecka) hade det varit skönt om man kunnat sätta sig i bilen och fått slumra lite. Kanske lyssna på musik, läsa den där tidningen jag köpt… Nej, så underbart och skönt blev det inte. Flickorna turades verkligen om att bråka, skrika eller gråta. Ibland samtidigt, så man trodde huvudet skulle sprängas…-vad har vi gjort för fel, sa Johan efter ett par timmar. Tja…inte kunde jag hålla med och bekräfta att vi var de enda i hela världen som upplevt något sådant…även om jag också tänkte tanken…:S 32 mil brukar ta mycket mindre än 7,5 timme!!!?? Både Johan och jag var som utdragna trasor när vi väl kom hem. Mer trött, sliten och faktiskt ledsen i samma stund vet jag inte om jag upplevt tidigare.
Vi vilar upp oss denna vecka och har förhoppningsvis kraft igen när vi ska göra resan igen på lördag…då planerar vi åka mycket! senare…så att de eventuellt somnar..;)

Kram kram

Att det ska ta sån tid att packa ihop allt för semestern innan man kommer iväg! Vi som va uppe så tidigt idag? När Johan sa vid 9, att vi borde va iväg vid 11, tänkte jag att det var väl självklart. Jag hade ju packat alla kläder, det var bara lite mat att packa ner, och så tvätten jag torktumlare, städa rent i köket, vattna blommor, ta ut soporna..men så behövde ju Arvid matas, gammal mat i kylen slängas (för vad skulle svärfar tänka…han skulle ju få mjölken. Kunde ju inte ta med 8 liter mjölk!! Allt skulle fylla hela frysbagen:)) flickorna fick en glass för att hålla sig något lugna och mindre tjat om när vi skulle åka;)…men åh-boy vilket stort misstag det var, för givetvis kladda de ner sig båda två på deras nya fina klänningar!….Blev tvungen att tvätta upp dem och torka i torkskåpet, vid givetvis två olika tillfällen…då jag inte uppmärksammade i packnings-stressen att båda! hade spillt…suck! (för av någon anledning ville jag att de skulle ha dessa nya klänningar, som var hand sydda och beställda av en bekant. Jag önska jag kunde sy så fint..)
Men varför denna stress!? Jag blir liksom så tävlingsinriktad med mig själv, och ska göra allt så fort och effektivt att det även påverkar mitt humör…trist!! Måste jobba bort det:S man vill väl bara få det där tråkiga gjort, komma iväg, känna den där lyckan av semesterkänslan. Komma bort från vardagen, som för mig är en lyx! Underbar känsla. Ungefär som när man varit och shoppat på stan (eller senaste tidens shopping för min del: på nätet!:)
Iaf…det är en lååååång resa för en 3 – och 4 – åring att sitta i en bil 32 mil..jag själv kan känna myror i brallan. Våra flickor var tyvärr extremt jobbiga denna resa, på väg till vårt sommarhus på västkusten. De turades verkligen om med att bråka, gråta och tjata, som om de diskuterat innan att de skulle göra det…utmana mammas och pappas tålamod till max!
Trots försök med diverse ”överraskningar” längs vägen= mutor så att de skulle hålla sams och för att skapa viss lugn och harmoni….hm..det lyckades inte denna gång. Inte ens den rosa fina pysselboken de fick var,med massor av klistermärken och sidor att klistra den på var bra?! och jag som tänkte att de skulle underhålla dem jätte läääng….vad hände? Jo Malva tyckte den var för fin att klistra i utan bäddrade bara lite i (innan hon bad mig ta hand om den!?) och så Ellen…fick ett raserianfall över att klistermärken inte gick att ta loss…knövlade sönder den sidan, hörde Malva ge sin bok till mig och gjorde då givetvis likadant…..!!!!!????
Vi kom fram till slut…tack gode för att min mamma var där med förberedd mat (eftersom vi kom med extremt gnälliga och hungriga ungar) och hjälpande hand.

Underbart att vara här. Vi åkte från mulet och regnigt väder till blå himmel och sol! Jag fick en skön promenad till havet efter maten (men fick tyvärr en mycket ledsen bebis sista kvarten hem, ville inte ligga kvar i vagnen utan jag fick bära honom…starka armar, fick lite extra träning;)
Johan var taggad att måla huset, då mamma tvättat nästan hel! Inte dåligt gjort! Tummen upp för henne. Innan kvällen var slut hade Johan målat en hel kortsida av huset. Galet bra!

Kram

Dagarna och veckorna har rullat på ganska bra.
Eller? Är det något jag säger bara för att det gått 5 veckor sedan jag födde Arvid. Om jag ska vara helt sann mot mig själv och dig som läser detta, så är det nog inte så att det rullat på så bra eller så fort…det har varit ganska turbulent, jobbigt, lyckligt, ledsamt, sorgligt, glatt, galet, vaket, tröttsamt, slit, svett, tårar…blod…nej kanske inte blod, men många olika känslor och svåra dagar.
Denna vecka var den läääängsta av dem alla. Ingen hjälp av dagis, utan i måndags stod jag där helt ensam med TRE barn…jösses, hur hamnade jag här!? (tänkte jag, när båda flickorna skrek åt olika saker, ville ha min uppmärksamhet, samtidigt som jag ammade Arvid..som var något stressad och inte helt lugn i sitt intag av mat, utan det slutade i att han fick mer mat på sig än i och kräktes upp det mesta..suck!)
Inte hade jag kommit ikapp med sömnen efter den extrema tiden innan förlossningen, och den blev ju inte direkt mer av när Arvid nu fanns hos oss.
Lyckoruset varade väl ett par veckor, men sen slog vardagen till som en käftsmäll och skakade om mig rejält…jag fick en känsla av att jag fortfarande var väldigt nedstämd, och att depressionen bara legat på lur…Jag tog upp detta med Lyckan, och beskrev det som ett misslyckande, orolig över vad detta skulle bli…inte vill jag känna det där igen…
Men hon lugnade ner mig med att det fortfarande handlade mycket om sömnbrist och givetvis hormoner. Nedstämd blir alla som föder barn efter en tid och hormonerna far åt alla håll, inget konstigt med det.
Arvid har varit ganska svår att söva längre stunder, vill ligga nära och har därför inte gett mig så många timmar sömn per natt.
Johan har dragit ett stort lass många nätter, så även han är sliten, vilket gör att vi båda kanske inte är så kärvänliga emot varandra hela tiden. Jag måste ändå säga att vi ändå gör ett bra jobb, och vi försöker båda att inte glömma oss i denna bubbla. Vårt liv har förändrats drastiskt sen förlossningen, inte bara att vi nu har tre barn, men också att jag kan bidra mer hemma med de vardagliga bestyren och att jag är (förhoppningsvis) gladare och positivare. Humöret går fortfarande ner i moll vissa stunder på en dag, men jag trallar i dur oftare än på många månader!
Jag har saknat att skriva på min blogg, men nu känns det som jag landat lite och orkar att ge mig min egentid…eller orkar, det har varit svårt att få den tiden. Den egentid jag fått har jag lagt på att sova i första hand, och i andra hand tagit en promenad med Mojje. Foglossningen är tyvärr delvis kvar, vilket gör mig väldigt ledsen och nedstämd. Jag får verkligen kämpa här för att inte låta det ta ner mig…
Efter 6 veckor, får man börja tänka på hur man ska banta och träna – läste jag på nätet…stämmer det? (givetvis försiktigt med min historik)…jag laddar för det och hoppas jag kan klara av att ta längre promenader oftare.
Lille Arvid låter så rosslig i vaggan bredvid, stackarn är snorig och täppt i näsan…snart dags för mer mat.
Hörs snart.

Kram

29 fulla veckor…jaha tänkte jag, en vecka till avklarat. Kände ingen glädje ingen lättnad. Vägen kvar känns så jävla lång. Tankar som: kommer jag klara det? dyker upp hela tiden, kommer jag stå emot de destruktiva tankarna som gör mitt liv till en stor sorg?
Varför skulle jag hamna i det här? Varför kan jag inte få känna mer lycka och glädje? Varför får jag ingen hjälp?! Vad ska man berätta för att de ska tro mig eller ta mig på allvar? Inte går väl alla gravida kvinnor med dessa tankar, nej det vet jag. Jag hade en svår graviditet fysiskt med både Malva och Ellen, men detta…det är något helt annat. Inte nog med att de fysiska smärtorna äter upp mig mer och mer utan jag får kämpa mot dessa psykiska hinder längs vägen som tar energi, förändrar mig och får mig känna saker jag inte önska någon fick känna…
Jag vill vara positiv, speciellt när andra säger ”men nu är det inte långt kvar. Det kommer gå fort.osv”….mmmm säkert, de vet inte vad de säger tänker en del av mig. Den del av mig som jag inte känner igen, en del av mig som känner hat, blir arg, förbannad, uppgiven och ledsen…den del som gör att jag inte har tålamod med min fina flickor eller min älskade man. Jag ger upp, lägger mig i soffan, stänger av.
Jag tvingar mig att vara med och natta barnen, som ikväll, men mitt tålamod är under noll och hör mig skrika, hota dem på olika vis för att de ska lyssna. ”Det blir inget badhus imorgon om ni inte är tysta nu, sov!” Jag försöker vara lugn, snäll och förstående…men det övergår snart till ilska, irritation och sen gråt när de väl somnat. Smärtan är som värst när jag ska gå ner för trappen om kvällen både fysiskt och psykiskt.

Kram

Ja igår när jag skulle natta barnen, somna jag. Johan väckte mig strax före åtta. Jag var helt slut. Inte ens hans lockbete att ”solsidan börjar på tv” fick mig att ta mig nerför trappan. Stegen tog mig till sängen:) jag orkade precis ställa klockan och överväga om jag skulle orka blogga. Det blev nej, sen somna jag in.

Idag kunde det blivit likadant. Men! Jag tvingade mig till yogan här i byn. Promenadavstånd! Kan ju inte bli bättre:) 1,5 tim med både svettiga övningar och mycket avslappnade sådana. Skönt.

Idag på lunchen köpte jag sötaste pepparkaks-klänningar till mina tjejer. Tänkte att det snart är dags för att fixa julkort! Ja, jag vet. Jag är en sån där töntig manmaperson som använder sina barn på julkorten;) jag gillar sånt och står för det!:-) förra året va vi med allihopa inklusive Mojje!

Kolla klänningarna på Pepparkaksklänning

Kram och godnatt

Ja, så är det. En dag som denna, då kroppen inte vill ta sig ur sängen, då huvudet säger Nej! nej! Jag orkar inte med någon! Jag orkar knappt med mig själv!
Då är det skönt att den andra hälften tar två morgonpigga tjejer, så hon den trötta, utslitna och för att inte glömma en mycket illamående människa;) får ligga kvar i sängen, han till och med tog lördagens pass att följa med tjejerna på gympan 9.30.
Jag fick en lugn morgon. Tog en promenad med Mojje vid ån och en lång god frukost (dock en aning besvär med illamåendet både vid promenaden o frukostätandet…men jag försöker bortse från det nu;)
Många idéer fanns om vad jag kunde hitta på i min ensamhet…men kroppen sa nej…så det blev soffan och slalom på tvn.
Det här negativa tillståndet, som tar av min energi och kreativitet är faktiskt riktigt jobbigt. Jag drömmer om en vändning.

Den måste komma. Det klart den gör.

Imorgon är det fars dag. Då får han sova och jag ta barnen. Jag måste klara det.

Sov gott! Kram

Att få beröm är något jag ofta har svårt att ta emot. För det mesta skojar jag bort det eller kanske inte ens tar det på allvar.
Idag fick jag lite beröm (lite…ser ni hur jag redan tar ner värdet av det) och skulle precis säga att jag tog emot det. Ok, jag kanske inte ser det som årets prestation. Men att höra att man jobbar på bra, ”du gör ett bra jobb Malin” det kändes bra i magen.
Jag har gjort ett bra jobb, så kom igen nu. Ta in det och njut…lite;)
Skulle vilja orka se vem som åker ut från x-factor…men jag är bara sååååå trött! Slappnade direkt av när Johan klev in genom dörren och tjejerna sprang skrikandes tillmötes. Sött. Mojje vovven är också Hemma. Skönt.

Kram och sov gott!

I 14 dagar har jag nu mått fruktansvärt illa i princip dygnet runt. Inte tränat, bara ätit onyttigt…borde väl känna mer ångest över det, men jag är väl på nåt vis inprogrammerad för barnafödande, att som tur är! Så min numera accepterande hjärna ok-ar detta osunda levene;)
Att sova utan min stora trygghet och kärlek är alltid okul…det är som vårt gamla hus alltid ska spela mig ett spratt och knaka och låta som aldrig förr…ångrar nästan att jag inte hämta vår Mojje hos farfar…han vaktar bra (ibland föööör bra;)
Dags att sova. Imorgon är det fredag!!! Jihooooo

God natt alla

P.s ute gnistrar snön. Bilden är från förra året! Riktigt såååå mycket snö har vi inte:)