Projektliv

Just nu skulle jag vilja lyssna på Di Levas underbara låt miraklet. Måste ladda ner den efter detta inlägg:) just nu ligger Arvid mot mitt bröst som alltid på nätterna. Han har precis fått mat och snusar nu sött ihopkrupen som en boll på vänster sida i rap-position:) Upprättläge alltså. Min högerhand är fri, så jag kände det var dags att skriva lite. Jag har återigen inte skrivit på några dar, och vad beror det på? Ja, dels konstant trötthet efter förlossningen och perioden innan, då jag knappt sov nåt antar jag, men sen har jag nog undvikit att fortsätta skriva från där jag sist avsluta senaste inlägget. Förlossningen var så fruktansvärd på flera olika sätt, som jag gärna skulle dela av mig med, men det är för nära och för jobbigt att ens skriva om. Jag försöker bearbeta det på mitt vis, undvika att prata om det och se framåt och istället glädjas åt nuet. Arvid är här och jag kan inte vara mer tacksam och lycklig över honom. Han är ett sant mirakel, vid hans födelse försvann alla hemska smärtor och även de psykiska tankarna som gjorde mig deprimerad.
Mitt liv börjar komma tillbaka och nu dyker andra delar av livet upp som jag innan inte orkat engagera mig i eller låtit mig prioritera. Då var fokuset att klara en dag i taget, men nu har jag energin att se längre och klara av större utmaningar. Det är ingen lätt väg, det känns som jag fysiskt har en ganska lång väg att gå innan jag kan tex ta på mig tennisskorna och springa en runda eller möta en större konflikt. Igår blev jag så ledsen när jag kände foglossning igen…inte gravid, men samma otäcka känslor, när jag skulle ta mig nerför trappen…hade jag ansträngt mig? Varför kände jag detta?! Orättvist! Jag ska inte gräva ner mig för det, har jag nu lovat mig själv, men det kommer bli en ännu större utmaning! Inte omöjlig, men tuff!
Jag gick upp hela 29kg med Arvid. Mycket mer än med flickorna, men så var denna graviditet väldigt extrem. Jag har ju inte kunnat gå eller röra mig på så många månader. Dessa extra kg som nu sitter på min kropp är nu en tung börda att bära på flera sätt. Jag har lyckats tappa 13kg de första veckorna ganska enkelt. Nu återstår dock 16kg som inte kommer ramla av utan motion och bra kost. Den resan (eller kalla det projekt) kommer min blogg framöver att handla om, vilket känns mycket spännande och jag är väldigt motiverad!

Kram

I torsdags sken solen lite extra på vårt hus, för helt plötsligt knackade det på dörren och äntligen blir mitt liv lite ljusare. Någon timma senare hade de två killarna från telia löst problemet med fibern..som tydligen gått av 3 m utanför huset!? De kunde lösa det smidigt med att dra en ny fibersladd. Jippi!
Nattens smärtor mot fredagen var hemska och höll mig vaken mest hela natten. Jag var trött på fredagmorgon när vi skulle ta oss till USÖ för en akuttid gällande medicinskbedömning. Jag förundras över då och nu och egentligen har gjort de senaste veckorna, över att jag ändå orkat vara vaken och uppe hela dagarna, trots den lilla sömn som jag lyckas få. Givetvis är man inte en hel människa om dagarna, jag kan t.ex. börja gråta på toaletten om pappret är slut, och jag måste gå hela vägen (20m kanske) till tvättstugan för att hämta mer…eller att jag äntligen tagit mig ner från övervåningen, och upptäcker att mobilen (som är livsviktig;) inte har kommit med ner…då kan jag börja storgråta..och det hänger nog ihop med den extrema tröttheten jag känner nästan hela tiden. Jag upptäcker till och med nu när jag skriver, att jag blir andfådd helt slut i armarna..!? shit vad jag har dålig kondition, men det handlar nog om att kroppen inte orkar. Den får inte vila på nätterna, slappna och samla ihop energi för dagen efter. Jag tömmer en reserv som inte finns, jag kan inte eller jag känner inte att jag har mer att ta av.
Imorgon, måndag kl.10….som jag väntat på denna dag, som jag kämpat. Hur ska det gå? den meningen hör jag flera ggr i mitt huvud ju närmare jag kommer.
I fredags hade vi fått en akuttid för medicinskt bedömning. De värktabletterna jag får äta räcker inte, för att jag ska kunna sova. Smärtan har som sagt blivit värre. Jag har inte pratat om det tidigare, men den senaste smärtan som tilltagit i kraft är den som hänger ihop med ett kärlnystan som jag har i ryggslutet. En knöl, som jag levt med sedan jag föddes, men som vid min första graviditet och främst andra har förändrats och rubbats, så att det utgör ett problem för mig ibland.
När jag skulle förlösa min yngsta dotter Ellen, viste man inte riktigt att det var ”knölen” som skapade denna extrema ryggsmärta som gjorde att jag några dagar innan förlossningen fick ligga på sjukhuset och få så stark medicin som morfin. Då och endast efter intag av den medicinen kunde jag få sova.
Så därför tänkte vi att det var det jag behövde, morfin eller sömntabletter. Kanske kunde jag få med det hem, slippa sova över på sjukhuset. Min barnmorska trodde det var möjligt…..men efter 3 timmars väntan (trots akuttid!?) fick vi veta av läkaren, att de inte kunde ge mig någon starkare medicin än den jag hade. Alternativet var att få bli inlagd på sjukhuset, då barnet blir slöare av morfin och att de därför vill ha övervakning under natten. Det köper jag, men kunde de inte sagt det direkt till min barnmorska eller oss innan vi tog oss dit och sen fick vänta, gråta, stå ut, ha fruktansvärt ont, kräva eget rum efter 1 timma i väntrummet, sen efter 2 tim tog vi beslutet att ge oss därifrån, för att sen bli övertalade att stanna kvar, få en bättre säng att ligga i, lite saft och sen halleluja!!! Läkaren dök upp! Efter 10 min rullade Johan mig därifrån, gråtande, helt slut, besviken, förbannad, hungrig och en hemsk sjukhusångest. Jag kan inte annat säga än, att jag mår inte bra inne på sjukhus…jag får mer och mer ångest ju längre stund jag behöver vara där….uch. Så ja vi tog beslutet att åka hem, avvakta och jag ställde in mig på att klara helgen hemma. Målet: måndagsmorgon: bedömningen för igångsättning!!! GUD om du finns, snälla låt oss få hjälp med att få ut barnet. Jag kan till och med tänka mig att göra kjesarsnitt!
Kjesarsnitt är något som jag hela tiden varit emot, eller mer rädd för…men jag har inget val snart. Kanske är det precis det som är det bästa för mig? Kanske en förlängd förlossning (som tydligen igångsättning innebär) kommer vara för tuff för min kropp att klara av, herre gud jag blir slut av att gå ner för en trapp, skriva lite på datorn..måste ta en paus nu t.ex.!!!??? Hur ska jag fixa en förlossning, min kropp kanske ger upp och vad händer då!? kanske måste de göra ett akutsnitt, söva ner mig och där fick jag en sagolik förlossning…INTE!!
Är inte livmodern tillräckligt mogen imorgon, då kommer de inte sätta igång mig och då vet jag inte hur jag kommer att ta det beskedet. Jag blir tvungen att be dem lägga in mig, så jag kan få morfin…sova…överleva…orka en dag till…och en till…och en till…för mitt psyke klarar inte av tanken att orka 3 veckor till i detta helvete…
Nu ska jag vila lite, snart kommer min fina mamma hit för att vara med mig och min familj. Vi ska fira mors dag <3 tillsammans! Rabarberpajen är klar, nu ska jag bara försöka mig på att göra vaniljsåsen…blir nog en vila i soffan först…eller orkar jag prova den nya locktången jag fick efter mors-dag-sång av flickorna och ett kallt gott glas oboy! Min man vet vad jag vill ha:-).

Kram

När ska detta ta slut? Sen i fredags har jag tappat greppet igen. Smärtorna på kvällar och nätter är olidliga. Ja dagarna är inte speciellt mysiga de heller, men lite mildrare. Jag som precis började må lite bättre psykiskt….då kommer sista stora utmaningen: redan höga smärtor blir: SMÄRTOR FRÅN HELVETET!!!
Men det var inte det enda som hände i fredags…
Botten var som sagt nästan nådd pga av de ännu värre smärtorna…och just då, som en ”härlig skänk” från ovan…Vad händer då!? JO! då/nu skulle jag tydligen få utmanas ännu mer! Mitt i ett av mina numera favoritprogram om dagarna så lägger TVn av!!!! Jag testar internet=dött, telefonen=död!!!! på någon sekund är mitt liv borta. Det enda som jag kan underhålla mig med om dagarna: tv, dator och telefon: BORTA!!!….försökte peppa mig med att Johan säkert löser det när han kommer hem ca 5 timmar senare ….men, så blev det inte. Vi måste vänta på att någon ska komma ut till oss…inom 3 arbetsdagar..kul att det hände på en fredag!!!!:( Jag kände mig som ett bortskämt litet barn, när jag började storgråta när den informationen nådde mig, men det gick liksom inte att hejda. Jag såg bara svart. Hur skulle jag klara nätternas ångest? Hur skulle jag klara mig utan tv, internet hela helgen kanske ända till onsdag? De negativa frågorna tog knäcken på mig, jag var helt uppriven samtidigt som jag kände mig pinsam. Men förstå mig där ute, ni som läser detta. Det kändes så jäkla orättvist, varför hände detta nu!? Varför ska jag behöva lida ännu mer? För var dag som barnet blir större nu, så ökar smärtorna och mitt sinne orkar inte kämpa emot. Jag kan knappt göra något här hemma, knappt ta mig iväg någonstans på egen hand. Fan jag står inte ut. Hjälp mig någon jag kvävs, jag dör jag skiter i allt ge mig nåt så jag bara kan försvinna helevete helvete helevete!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag förstår de som ger upp, jag gör det. Fan, jag fattar att man till slut kan nå en gräns som inte går att ta sig förbi. Jag måste få hjälp snart, jag klarar inte bära detta barn längre. Det tar kål på mig. Jag vill ut från detta NU, jag vill bort från smärtorna, bort från denna tortyr. Håll ut!! -skriker en del av mig -igår fick du veta att du får bli bedömd på måndag om en igångsättning tidigare. Håll ut!!!
Men vad betyder det? Hjälper de mig att få ut barnet då? nästa dag? Nästa vecka? den 15 juni som barnet är beräknat? Frågorna surrar runt som en motorbåtsmotor med värsta hästkraft, jag kan knappt höra vad jag tänker för alla tankar stormar runt. Smärtan förgör mig, låter mig inte känna lugn eller harmoni. Jag är inte glad längre, jag orkar inte ens försöka. Jag vill bara kräkas på allt, jag behöver internet och TV nu!!!!!!!!!!!!

Idag kom min barnmorska på hembesök. Jag försökte under förmiddagen att vara glad åt det, för vilken lyx för mig och min situation. Jag slipper kämpa mig in till stan, ut ur bil hoppas på att någon går förbi mig, så jag kan be om hjälp med rullstolen ut ur bilen….sen kämpa mig in med mina svaga armmuskler, slutar med att man har ännu ondare och är helt slut, gråtfärdig och jävligt ledsen inombords innan undersökningen ens påbörjat…sen ska man ut till bilen igen, vänta på någon snäll själ igen…ibland får jag vänta väldigt länge, ibland tar jag och ”lyfter” snarare släpar in den själv i bilen..ups en, två, tre repor till på bilen….jag har slutat bry mig, men Johan blir nog inte så glad. Det skiter jag i! Så, tänker ja. Nu är iaf rullstolen i bilen igen! Suck! Och då har jag jävligt ont igen, men frågan är om det är värre? Kan det bli värre? Smärtan får mig till tårar (då som flera andra ggr på dagen vid olika måste-rörelser)…Men! jag har lärt mig att låta dem stanna i ögonvrån och dölja dem väl. Jaa…till och med det! Envisa människa jag är….varför dölja de tårarna egentligen?! Skulle jag se någon i min situation, så skulle jag inte klandra den personen från att låta tårarna rinna, att visa hur jävligt den personen mår. Men på nåt vis är det fult och fel i detta samhälle. Vi ska inte visa känslor, vi ska va så jävla starka och allt ska vara så jävla bra. Fan vad jag svär i detta inlägg….ni ser, jag har förändrats sen sist. Jag är jävligt nära en brant nu…eller ”bägaren-rinner-över-situation”….fan

När man är höggravid som jag nu är i 9:e månad så kan man ha andra sköna biverkningar. Jag tänkte…eftersom detta inlägg blir så himla deprimerande, så kan jag ju lika gärna fortsätta berätta om andra ”härliga” graviditetssymptomer…:
Så…självklart räcker det med att jag ska stå ut ryggsmärtor och foglossningssmärtor från helvetet, utan jag ska tydligen få den värsta av: halsbrännan, illamående varje morgon (trodde den kunde gått över efter vecka 12-15 eller vad är det man brukar säga), huvudvärk (varje dag, men det känns inte så jobbigt längre, den har funnits där så länge så jag vet inte hur det är utan den) och inte att förglömma!: de härliga hemorrojderna! Tjihoo!!!! De är bäst tror jag…eller NOT! Varför ska man få druvklase i hål nr 2!? Så förnedrande och vidrigt, nästan så jag vill skratta när jag skriver detta nu Men vilket skit det är att hantera. Det kan vara riktigt smärtsamt och finnas kvar länge efter förlossning…Denna biverkning är något man helst inte talar om…frågan är varför jag tar upp detta här i denna blogg..ups!:) Men alla får det (nästan, eller jag kanske har helt fel här..jag säger så här: jag hoppas fler får uppleva det under sin graviditet, så man får slippa tro att denna äckliga och pinsamma del av kroppen som trycks ut i rumpan inte gör det bara på mig….;)

Jag brukar avsluta med något trevligt…men tyvärr jag kan inte det denna gång…Teliakillen som kom ut igår informerade vid sitt besök att det var något fel på fibern! Så nu får vi vänta ännu fler dar kanske vecka på att nästa gubbe ev kan ordna det. Faaaaaaan! Kanske måste de gräva upp det de la i backen för ett år sen! Skit och banan, jag är så less! Tur att en fin vän fanns hos mig när beskedet kom…hon fick mig på bättre tankar just då. Tack A!<3

Kram

35 + 4 dagar.
Idag är det den 15 maj. En månad kvar idag till det beräknade datumet…men förhoppningsvis får bebisen komma ut lite förr. När jag är 37 fulla veckor kommer jag bli bedömd för en eventuell igångsättning tidigare. Håll en tumme att det går!!!

I detta inlägg, vill jag skriva om vad som gett mig energi de senaste dagarna och hur det förändrat min egen inre styrka till den person jag helst vill vara.

Sol.
Vad mycket det betyder för stämningen för en dag, när solen skiner och vi kan sitta ute och fika eller äta, kanske grilla.
Jag och mina flickor fick en underbar dag förra veckan med min syster och hennes familj vid deras mysiga sommarställe på landet.
Min syster och man var så omtänksamma och förstående för mitt mående och handikapp hela tiden vi var där. Tillsammans med deras två flickor (i 10-års åldern) hjälpte de mig med det mesta under hela tiden. De tog med sig flickorna för att se getterna och deras nyfödda barn en bit bort, och de hjälpte dem med vad en 3- och 4-åringar kan behöva hjälp med som t.ex. ta på skorna, torka dem på toaletten, snabbt finnas till hands när de bråkar, slår sig, vill visa nåt, undrar något m.m.m.m.
På så vis fick jag fick en längre stund för mig själv i solen med en skvallerblaska, som jag ryckte med mig på Ica i Nora.
Jag såg dem promenera bort mot sjön, och jag kände mig ovanligt lugn i att sitta kvar ensam. Utsikten från stolen vid bordet där jag satt var helt fantastisk. Vilken härlig årstid vi har nu tänkte jag. Fullt med vitsippor som täcker marken under björkskogen och den stilla brisen som nådde mig precis vid den väl utvalda plasten där utemöblerna placerats.
Tack solen som gav mig lite bränna när jag satt ute. Kanske inte den snyggaste…fick jag senare på dagen tydligt se i spegeln:) liten röd solbränd urringning och röda armar som övergår till vita vid den s.k t-shirts-kanten! Men vad gott det kändes i själen!
Dagen fyllde på med mycket positiv energi och jag kände mig lyckligare än jag gjort på länge! Tack Linda,Per och Anna och Cajsa!
När jag och flickorna kom hem den dagen hade Johan hunnit att påbörja tapetsering (efter det tråkiga förarbetet som att: riva tapet, spackla, slipa, måla m.m) i det ena rummet som vi nu ska göra i ordning till Ellen!
Dagen efter lades även nytt trägolv i samma rum, och jag lyckades igår att faktiskt tapetsera två mindre fondväggar!! Mer om det snart.
Den gudomligt söta, givetvis rosa, fågeltapeten med detaljer som toner, hjärtan och fågelhus får i alla fall mitt hjärta att bli glad och lite löjligt förtjust inombords av att se den. Ellen valde den nästan själv…jag fick nog henne att tro det i alla fall…även om hon kanske hellre sett hello kitty på tapeten!:)

Detta renoveringsprojekt ger mig så mycket glädje, och ger mig ett positivt fokus som jag verkligen behöver nu. Det känns så skönt att jag kan tänka på något annat, att jag kan göra något! Att både Johan och jag klarar av att påbörja och faktiskt fortsätta göra detta trots vår ganska ansträngda och svåra situation!
Fast ok…jag kanske inte skulle tapetserat igår….för den extremt höga smärtan som jag sen fick på kvällen och genom större delen av natten…och även vissa stunder idag då smärtan fått mig till tårar, och även stunder där jag fått kämpa mot viss ångest och delar av den sjukdom som jag faktiskt ska jobba mig ur…inte in i….så, några fler liknande insatser blir det inte innan barnet är ute.
Till mitt försvar, vill jag ändå berätta att jag givetvis lät jag kroppen vila mellan varje uppsatt våd, men jag fick ju ändå spänna kroppen med muskler som den inte använt på mycket länge längre stunder av fokusering!:) (ni som tapetserat, vet säkert vad jag menar) Så ja, smärtan var på en aning för hög nivå efter ett par timmars tapetsering, men jag kunde inte sluta för glädjen över att faktiskt vilja göra det och att jag faktiskt gjorde det gav mer styrka och energi än något annat kunnat gjort på länge. I huvudet tänkte jag på vad läkaren sagt att ”smärtan skadar inte barnet, utan det är du själv som känner av den. Smärtan är inte farlig, utan det kan vara bra att du rör dig ibland”…ibland, tja det kanske inte var att göra detta, tänkte jag när jag om och om igen fick sammandragningar…och hur jag tvingades att sätta mig på kudden igen och vänta tills det gått över, men va tusan ändå! Jag var glad för en gångs skull! Jippi! På egen hand, när jag var ensam! Det kanske låter konstigt, men jag har inte kunnat vara glad på väldigt länge, när jag varit själv hemma…Vist har jag skrattat med och åt barnen, min man och mina vänner, på jobbet…men jag kan inte minnas att jag på flera månader varit så lycklig på egen hand, egen stund, när jag gjort något på eget initiativ. Skön känsla. Jag hade nästan glömt bort hur det var…

Värktabletterna äter jag utan pauser nu, då både läkare och psykolog menat att det är bättre att jag får känna att jag kan göra något än att bara ligga i soffan och ha ont och därmed ge depressionen möjlighet att få mig att bli ännu mer ledsen, tänka på sådant som jag nu ska hålla mig borta ifrån, tänka positivt och orka göra sådant som får mig glad. Att kunna bidra med en egen insats i ett av dessa rum har verkligen fått mig att sträcka på mig, att plocka fram lite mer styrka och vilja som gör mig starkare och gladare.
Jag kunde inte vänta med att visa Johan när han kom hem, utan skickade en bild via sms. Svaret jag sedan fick tillbaka var precis den bekräftelsen jag behövde och hoppats på. Johan blev så glad och stolt, även om han kanske (precis som några av mina vänner) tyckte jag var lite smått galen igår, men bara det att han blev glad och jag var glad över att jag ville göra det och gjorde det! Gläder mig så otroligt idag, och det bekräftar att jag är på väg tillbaka till den Malin jag vill vara.

Kram

Tänkte berätta lite om mina nätter.
Om jag haft ångest över att klara dagarna, så har det här med att lägga sig för att sova för natten varit något ännu större och värre problem.
När jag mådde som sämst, vet jag att jag alltid la mig ännu mer bitter och nedstämd än innan. Så här i efterhand, kan jag verkligen förstå hur bara den inställningen gjorde mina nätter ännu värre..
I med värktabletter, tar sen fram mobilen och surfar runt på Instagram, Facebook, blocket (älskar att fynda, är nog lite blocket-beroende;) och så några bloggare som jag följer till och från..sen brukar ögonen kännas tunga, och värktabletterna hunnit värka. Tankarna har jag skingrat genom mobilaktiviteten samt tröttat mina ögon (som borde ha glasögon på sig, men som alltid har jag glömt dem på nedervåningen..och det är inte aktuellt att ta sig ner, eller be Johan om hjälp…hjälp ber jag om tillräckligt om dagarna…och just i denna stund brukar jag som sagt vara ganska trött på livet med smärtor, och natten innebär en ännu större utmaning). Så jag är envis och tjurig vid bädd-dags, nästan lite som mina flickor
Efter samtal med Lyckan (min psykolog) så har jag jobbat med att ändra mitt beteende och inställning lite här och där. Det har i all fall på något magiskt sätt blivit så. Hon har liksom fått mig att öppna andra dörrar, och testat att ändra nya sätt att se saker på. Jag är så tacksam över att hon nu finns med på denna resa mot förlossningen och även efter.
Så, har jag tur, somnar jag efter lite internet-surfning på den lilla mobilen. Men sömnen är ganska kort och tillfällig. Jag kan bara sova på sidan, och egentligen bara på högersida. Men smärtan väcker mig efter kanske 10 min (inte till ett klarvaket tillstånd), men tvingar mig att vända mig till andra sidan, och så håller det på hela natten. Ibland kanske jag lyckas eller misslyckas (jag vet inte vad jag känner riktigt), att somna längre stunder. Det brukar hända längre in på natten, då jag är tröttare och segare på att orka vända mig. Varje vändning kräver sin energi och det gör oftast ondare och ondare. I natt igen, när jag vaknade, var jag tvungen att inse att jag behövde mer värktabletter…suck.
När dessa nätter började i vecka 17, hade jag fortfarande ganska mycket energi kvar för att klara av dessa jobbiga nätter. Som person är jag en ganska envis person och ger inte upp eller låter något få mig på fall i första taget. Jag har nämligen levt med ryggsmärtor i ganska många år, och tvingats att klara av svåra nätter. Efter Ellens förlossning (min minsta flicka) hittade de ett kärlnystan som ligger och trycker mot nerver i ryggslutet, som under ett antal gånger per år gör mitt liv svårt och jobbigt. Jag vet vad det är och varför, så jag tror jag hittat ett sätt att överleva det. Oftast kommer smärtorna när jag inte kunnat träna regelbundet, pga av t.ex. långvarig förkylning eller att jag periodvis inte kunnat prioritera träningen som jag vanligtvis minst 3-4 ggr i veckan gör.
Så jag tyckte inte det var direkt svårt att vänja mig vid detta, men självklart tyckte jag det var jobbigt. Sömnen är, som vi alla vet, jätte viktig, för att klara av sitt jobb och vardagen.
Jag tror det var under nätterna, som jag sen började ana att det inte stod rätt till med mina tankar mer och mer. Det var lättare på dagarna att trycka undan de där destruktiva tankarna, för då var jag så igång. Jag jobbade, och sen var jag givetvis trött och sliten på kvällen med familjen, men jag hann inte eller tillät mig i alla fall inte att få längre stunder att sjunka djupare in i dem och låta det äta energi (och som jag förstår nu senare, livnära sig och växa till den depression jag idag har hamnat i)…men på natten…
När jag efter ett antal månader sovit så dåligt, kämpat med denna smärta som inte verkade avta utan tvärtom bli värre och värre, kände jag allt oftare att jag hade svårt att somna om mitt i natten. Snart kändes det hopplöst att somna om och jag började ofta gråta. För att inte väcka Johan, valde jag ibland att dra mig undan till toaletten eller garderoben (skulle vilja säga en sån fin stor ”walking closet” men det är det inte:) – Ett projekt längre fram, där jag tänker måla över den där hemska mossgröna färgen på väggen, samt riva bort den hemska plastmattan vars färg påminner om något som hunden spytt upp och sen penslat golvet med…och sätta upp ny inredning för klädförvaring…men just nu får den där mycket väl upphängda och svetsade järnstången som hänger längs hela snedtaket och rummet vara kvar, för den gör just nu hela garderoben, så jag får vara tacksam för den i alla fall:).
Vissa nätter började jag skriva brev, avskedsbrev. Jag hade inte direkt någon plan att det var just det just då, utan det bara blev så att jag började skriva till mina små flickor om olika saker som jag ville berätta för dem om när jag var yngre, om vad jag varit med om och att jag med det ville lära dem ett och annat och kanske varna dem för olika saker, ge dem råd på vägen. Det var väl efter ett antal blad i blocket, som jag började känna att det smärtade så oerhört i magen och i hjärtat och jag hade nästan svårt att andas. Jag insåg att det faktiskt var brev som skrevs för att jag själv aldrig skulle vara hos dem när de växte upp…vilken smärta det blev, jag sårade mig så fruktansvärt. Tårarna forsade fram. Om jag var ledsen innan, så gjorde detta beteende mig ännu mer förstörd…Jag kan se och förstå det nu. Jag gav mig mer smärta än den jag redan hade fysiskt. Jag kunde ändå inte sluta. Något i mig sa att jag inte hade så mycket tid kvar. Jag måste berätta allt för dem, jag måste ge dem allt nu eftersom jag inte kommer få vara med dem när de växer upp…
Jag ska nog inte gå in på detta mer, för jag känner att det är för nära, för smärtsamt att berätta om. Jag är inte den Malin nu, men jag var under någon månad…kanske längre. Jag har lovat Lyckan och mig själv att sluta skriva sådana brev, därför att jag vet att det inte är sunt eller bra för mig nu eller någonsin. Det gör bara mitt mående värre.
För att klara av att vända detta beteende kom jag på egen hand att skriva små anteckningar innan jag somnade, som jag skulle läsa när jag vaknade mitt i natten. Till exempel: att jag skulle leta efter en bilbarnstol på blocket, eller söka efter nåt annat på nätet som vi behövde…så att inte jag skulle hamna i garderoben eller börja gråta och inte kunna somna om. Även om jag då inte hade någon hjälp från Lyckan, kunde jag ändå förstå sen under dagarna att det som hände vissa nätter inte var bra för mig. Det resulterade ju i att jag var helt slut på dagen och nu kunde ångesten blev svårare att hantera även på dagtid.
När jag tänker tillbaka några veckor, så inser jag hur mycket som förändrats och blivit till det bättre, och det stärker mig samtidigt som jag ändå kan känna viss rädsla och oro över det, då det som sagt inte är så länge sen som jag gjorde så här mot mot själv…eller kanske jag ska skriva vad sjukdomen gjorde mot mig..? Jag har lovat att inte anklaga mig själv mer över det som varit, utan att se framåt och släppa gammal ångest. Det talade Lyckan om sist var mycket viktigt.
Så borde jag göra mer, oavsett om jag är mitt i en depression eller inte. Alltför ofta tror jag att jag lägger energi på saker som hänt eller som jag valt, sagt eller gjort…gå vidare! Det ska jag banka in i mitt huvud från och med nu:) sluta analyser allt…bara om det ger energi.
Avslutningsvis är mina nätter fortfarande en stor utmaning i sig och svåra att hantera. Smärtorna i ryggen och mellan benen blir värre för var dag, och jag proppar i mig maxdos av värktabletterna (alvedon och citodon). De tar inte bort all värk, långt därifrån , men de värsta topparna. Skillnaden nu, är att jag får hjälp med min depression, och den medicinen får mig att bli en gladare och positivare människa. Jag måste anstränga mig, det tar energi, men resultatet ger mer energi och gör att jag står ut smärtan…förhoppningsvis ända till förlossningen.

Kram

Första dagen på länge som jag är hemma ensam. Johan har börjat jobba i stan igen, efter att jobbat hemifrån ett tag och även tagit ledigt vissa dagar.
Beslutet kändes bra och det gör det väl fortfarande. Jag känner mig redo att klara mig själv, men blev lite osäker en stund efter att jag lämnat flickorna på dagis nu på förmiddagen.
Förskolepersonalen har varit underbara på alla vis, och låter mig köra bilen nästan till dörren på baksidan av huset där flickorna numera får vara tills nya förskolan är klar. Min plan var att orka in och klara av att hänga upp dera skläder, sortera och lägga dit mer extrakläder och få en liten extra stund med tjejerna…men de ville absolut hjälpa mig och tyckte inte jag skulle kämpa mig uppför trappan och ta mig in…motvilligt tog jag emot hjälpen, men åh vad jag ångrade mig när jag stängde dörren. Det sista jag såg var mina flickor som såg lite förvirrade och bortkomna ut, då det var full fart på de barn som varit där en tag redan…Ellen såg så bekymrad ut..nu rinner tårarna på mina kinder igen precis som i bilen på väg hem..varför blir det så här idag? Igår var jag så stark och klarade mig så mycket bättre? Men varför.., varför stod jag inte på mig!? Jag hade verkligen behövt få en liten extra stund med flickorna. Det var ju det jag kände och ville, varför blev jag så svag i ögonblicket. Ville väl vara snäll och tacka för deras hjälp….men det hjälpte inte mig idag. Jag ville vara kvar en stund, se var mina flickor numera spenderar så många timmar om dagen utan mig..de är ju inte på sitt vanliga ställe. Deras trygghet, deras dagis som jag lämnat dem de senaste 2,5 åren är numera borta, rivet…jag vet ju att de tycker om att jag stannar en stund som jag brukade göra när jag inte hade detta (ursäkta) helvete till liv med konstant smärta..jag dippar lite nu, känner mig bitter, ledsen och nedstämd..skit. Nu måste jag fokusera, tänka på nåt annat. Vad var det Lyckan sa till oss på mötet igår…jag kan ta mig ur min ledsamhet, jag kan jag kan jag kan…
Kanske ska jag fokusera på att planera flickornas nya rum och även uterummet som behöver förändras lite…
Innan lillkillen kommer tänkte vi att flickorna skulle få byta till egna rum fast de kommer nästan bli som att de fortfarande bor ihop, då det ena rummet är innanför det andra. Dörren tänkte vi ta bort, då vi tror att det blir bättre att de bara har öppet till varandra nu när de är så små.
Igår lånade jag hem några tapetkataloger. Ska nog titta igenom tapeterna igen…Kolla in favoriterna just nu:

Kram

Jag gör allt jag kan för att komma ur denna depression. Alla ljusglimtar som når mig tar jag till mig och försöker att använda till något bra.
Det har varit en del positiva stunder denna vecka (tack och lov), och det känns som jag blir bättre på att anstränga mig att se och ta emot dem för var dag.

Jag upplever att jag faktiskt blivit bättre på att ”vara här och nu”. Ett uttryck som ni säkert hört och känner igen. Vist har man talat mycket om just det de senaste åren. Det beror säkert på att vi lever i ett samhälle med högre tempo, där vi alla är mer uppkopplade mot olika instanser och har den där lilla mobilen som vi kan göra så mycket mer än bara ringa ett samtal. Vi uppdaterar oss på olika sociala nätplatser och kan söka uppdaterad information och nyheter var vi än befinner oss…om vi vill. Att vara här och nu…ja, det uttrycket har jag till och med irriterat mig över och tyckt att det varit ett jäkla tjat ibland om att man ska stanna upp. Jag har tänkt- vadå ”här och nu” hur svårt kan det vara?! och vad löjligt det låter, det klart man alltid är här och nu, annars kan man ju inte leva eller fungera….hm…men som sagt,jag vet nu att jag nog inte förstått uttrycket fullt ut eller tagit det till mig förrän nu.

Mitt liv just nu, i denna livssituation där jag har en svårare graviditet (enligt läkare) med konstant smärta av svår foglossning m.m och svår graviditets-depression, har jag ofrivilligt tvingats att uppleva något nytt, som att verkligen få tid att bara vara, att inte vara uppe i allt samtidigt.
Mitt vanliga vardagsliv innan denna period av smärtor och depression, såg säkert ganska normal ut och påminner säkert om de flestas liv, men jag hade kanske ibland ett extremt högt tempo och kunde kanske utmana mig själv att sätta lite väl höga krav. Jag är ingen perfektionist, men jag har snuddat vid den egenskapen och haft ett alldeles för stort kontrollbehov på olika plan.
Efter erfarenhet av en lindrigare typ av utbrändhet, efter bara några år i arbetslivet, så har jag ändå bättre koll på vad jag klarar av och att hålla en hyfsad bra balans i livet med jobb och privatliv…ok ibland behöver jag någon som stoppar mig, då jag fortfarande kan misslyckas med det…(då är det bra att ha en man som min Johan som hjälper till att bromsa, även om han också är bra på att köra hårt:).

Senaste månaderna har jag alltså tvingats att bara bolla med en boll i taget. Vissa dagar har det känts som jag inte haft någon boll att bolla med alls, utan bara fått fokusera på att göra sånt som jag tidigare gjort automatiskt utan att tänka eller behöva kämpa för att klara av.
Det här med att t.ex. gå ur sängen om mornarna. Det är inget jag tidigare direkt funderat över. Trött kunde man alltid vara, men inte någonsin hade jag tidigare upplevt sån smärta i kroppen på så många ställen, att jag funderade på att skita i att gå upp. Aldrig upplevt så starkt, att både kropp och själ bara ville ligga kvar eller att känna att det inte fanns den minsta lilla energin att hjälpa mig upp. Stop i både kropp och hjärna.

Om energin töms ut, vad finns då kvar? Utan energi och vilja och positiva tankar eller stöd för att orka, ja då vill man ge upp….så kände i alla fall jag till slut. Jag klarade tydligen inte av den här smärtan så länge, jag blev utömd och kände hopplöshet tidigt, varav jag antar att det är då den s.k. depression började leva och livnärde sig sen på all smärta och fick igång den destruktiva Malin som snart inte ville kämpa.

Känner jag så fortfarande? Jag vill säga nej. Jag vill säga att jag är mer positiv att jag är frisk nu, och att jag mår toppen, 100% säkert! Men, nja…jag är nog inte riktigt där än. Jag är en bit på väg, varje dag känns det lite bättre. Jag är stolt över mina framsteg, vilket bara det är en stor positiv förändring. Från att hata mig själv och knappt se sig själv i spegeln, så har jag börjat höra tankar som ”bra Malin! bra att du gick ut i solen en stund, även om det bara blev några minuter, bra! Tänk vad skönt det var, du behövde det!”

Denna vecka har Johan och jag jobbat med att ändra vissa rutiner till det bättre, så de passar mig och mina smärtor. Efter ett möte med Lyckan insåg vi båda att vi behövde det av olika anledningar. Det har varit en sån enklel sak som att jag tar värktabletter direkt när vi vaknar (väcks av klockan eller barnen), att jag får ligga kvar tills de börjat verka innan jag kämpar mig ner till nedervåningen.
Vi har även jobbat med att stämma av mer med varandra, om hur vi mår för stunden. För oss båda kan det, som alla människor, variera hur man mår under en dag. Psykologen ville att det inte bara var Johan som skulle fråga mig, utan att jag även frågar och visar kärlek till honom.
Hittills har denna nya rutin med att prata mer om hur vi känner och mår och visa mer ömhet och kärlek för varandra varit ren medicin för oss båda i denna mycket ansträngda vardag. Det var inte helt lätt att knyta upp den ganska svårt åtdragna knuten som fanns emellan oss, efter samtalet. Det var inte bara att lösa upp den och börja visa kärlek t.ex. Nej, det blev en eftermiddag och kväll som krävde svåra samtal och förklaringar på olika vis och förståelse från oss båda, innan vi dagen efter kunde börja om.
Så veckans första seger kom i tisdags morse. Jag glömmer inte hur jag kände den positiva förändringen efter bakslaget i måndags. Vi tog oss över ett stort hinder tillsammans, och det har sedan lyft mig från avgrunden mer och mer för var dag denna vecka.

Avslutningsvis vill jag berätta om en spontan aktivitet som jag själv bokade efter segerkänslorna i tisdags: Igår var vi hela familjen och fotograferade oss. Huvudsyftet var att fotografera min gravida mage, men främst att göra något kul som familj och för att på nåt vis fira att vi snart ska få en ny familjemedlem i familjen. Vår lille son. Malvas och Ellens lillebror.
Det var jobbigt på flera sätt att låta sig fotograferas, det gjorde väldigt ont och jag kan inte påstå att det kändes avslappnat att stå i bara trosor och bh framför kameran…eller framför Johan och flickorna!…men efteråt kände jag en smygande lycka som idag är enorm. Jag gjorde det, och vi skapade ett fint minne som vi kommer minnas och ha kvar i bild. Jag ser verkligen fram emot att få se alla bilderna! Precis vad jag behöver:)

Kram

Snart lördag igen. Min minsta lilla tjej Ellen blir 3 år och bebisen blir 33 veckor i magen.

Sen i söndags har det hänt en hel del. Jag åker fortfarande berg och dalbana mellan alla hormoner, smärtor, känslor och destruktiva tankar, men farten har faktiskt saktat ner och jag har till och med fått stanna upp en hel del i denna smärtsamma karusell. Jag har fått stanna upp för att andas och för att få bästa hjälpen. Vid stoppen har jag fått stödsamtal med både psykolog och barnmorska samt ovärderliga brev, sms och hälsningar denna vecka. Tack alla ni som besvarat, ringt, skickat ett uppmuntrande sms, eller bara skickat era hälsningar via Johan eller någon annan av min familj och vänner. Det gör mer än ni tror<3!
Jag kände mig ensammast i hela världen, varav jag tog beslutet att sprida en länk till min blogg via facebook. Jag är glad att jag tog det beslutet för efter det har jag verkligen fått känna att det fins fler som haft det som jag, eller mår som jag nu. Någon kanske inte förstår, men tänker på mig och det ger mig också positiv styrka. Så igen, tack!

Mötet var bestämt sen förra veckan, ändå var jag rädd och osäker på om jag skulle orka att ta mig dit.
Johan följde därför med mig till mötet med mödravårdspsykologen i måndags. Han berättade då att han även ville vara med under samtalet med psykologen, vilket jag inte hade tänkt på över huvudtaget. Så inne i mig skrek mina känslor: NEEEEEEEEEEJ!!!!, men av någon anledning kunde jag inte säga det till honom.

Jag frågade om det gick bra att han var med, så fort vi hälsade på psykologen (vi kan kalla henne Lyckan) och tänkte att hon helt säkert skulle säga nej direkt och jag skulle kunna andas ut…..men nej tvärtom. Hon välkomnade Johan och tyckte det var bra.

Mötet blev långt och jobbigt. Vi berättade om den hemska söndags-dippen jag hade haft, och vi fyllde i en :hur-jag-mår-och-tänker-idag-blankett, som resulterade i en summa, ett resultat av hur illa jag mått de senaste två veckorna. Det var bara det att jag inte riktigt förstod just det. Jag trodde det handlade om hur jag mådde dagen innan under mitt ”anfall” eller vad man nu ska kalla det, psykbryt kanske…
Resultatet gjorde att Lyckan tog beslutet att vi skulle åka direkt ner till akutpsykiatrin för ytterligare bedömning om hur man skulle kunna hjälpa mig.

På akutpsykiatrin fick vi vänta väldigt länge på läkare. Vi satt först i korridoren bland andra människor, som mådde dåligt. Några gick runt och gjorde märkliga ljud, andra vankade fram och tillbaka med tom blick och en man fokuserade varje gång han kom emot mig (jag satt på en stol och han gick fram och tillbaka samma sträcka i korridoren) på min gravida stora mage med arg blick…uch..
Jag trodde inget ställe kunde få mig må så mycket sämre som där i korridoren på akutpsykiatrin. Efter kanske 15 min stod jag inte ut. Jag bad Johan att ta mig därifrån, att vi skulle åka hem. Jag ville bara fly från detta denna plats!
Vi fick till slut ett eget rum. Tack och lov! Där satt vi sen i över tre timmar och väntade. Vi pratade en del, men satt även tysta och jag försökte till och med vila lite på den lilla soffan. Jag var helt slut efter mötet med Lyckan, men också av mötet med en sjuksyster på akutpsykiatrin som ville veta allt igen…
Två läkare kom sen till slut. De ställde frågor och jag svarade. Jag försökte vara så ärlig jag kunde, men sa då att jag antagligen missuppfattat den där blanketten som vi tillsammans fyllde i med Lyckan. Jag kände inte sån hopplöshet hela tiden i två veckor, utan vid vissa stunder. Mest kvällar och nätter.
De lämnade oss efter en stund, kom tillbaka för att diskutera olika alternativ av hjälp för mig.
Medicin var inte aktuellt pga av barnet i magen (tack!!) utan de ville att jag skulle träffa en psykolog 1-2 ggr/v gärna hos Lyckan eller hos någon av deras psykologer.
Inombords kände jag en viss lättnad, vilket var skönt.
Trötta lämnade vi akutmottagningen för att komma hem till våra fina flickor som min mamma så tacksamt hjälpt oss att hämta från dagis. Lyckan var total när jag kände deras små armar om min hals och deras pussar på min mun och kind. Deras energi av livsglädje smittade av sig, och jag vet att jag tänkte att det kommer bli bättre nu. Jag kommer få den bästa hjälpen. Johan kommer finnas vid min sida på ett helt annat sätt, än om han inte varit med under denna långa mycket smärtsamma dag. Han vet allt nu, och vi kommer klara detta tillsammans.

Varje dag är en utmaning, men nu känner jag mig inte ensam längre, och det känns bra att få berätta om detta. Jag känner mig starkare för varje dag, även om det är små steg.

Kram

Igår lördag, 32 fulla veckor.
Jag skriver varje dag i denna blogg, men bara i huvudet. Energin är så låg nästan varje dag numera, att orken finns inte ens att få ner orden på print. Jag vet att det hjälper mig på något underligt sätt, men tyvärr har den där personen i mig som vill ge upp blivit allt starkare och sätter stop för mitt riktiga jag. Låter det klokt? Nej. Jag förstår det inte ens själv, men hur ska jag förklara annat än att det känns som att jag är två personer nu. Det är två viljor som kämpar mot varandra i denna graviditets-depression.

Jag känner mig ensam i denna kamp, just nu mer än vanligt.
Stundvis blir jag som tur var påmind om att jag inte är ensam när jag t.ex. får fina sms eller en kram av en vän eller en oväntad gåva som jag fick i fredags, så här började min dag:
Jag hade precis klätt av barnen sina jackor på dagis, när en av förskolespersonalen helt plötsligt meddelade att jag inte kunde köra bilen ända fram till grinden längre. Detta skulle innebära att jag aldrig kan hämta el lämna barnen själv, då det skulle bli för ansträngande att gå med kryckor längre sträcka. Det är redan tufft att klara av det som det är nu.
Jag döljde min besvikelse och de brännande tårarna bakom ögonlocken, så inte barnen skulle märka nåt eller deras fröken. Hon tyckte jag skulle ta kontakt med rektorn, när jag frågade varför. -Ring eller maila henna, sa hon. Det lät enkelt tänkte jag, men kände ändå att den uppgiften var mil från vad jag skulle klara av just nu.
Så fort jag stängt dörren och vinkat till mina flickor en sista gång kom tårarna forsande. Stegen med kryckorna mot bilen kändes tyngre och mer smärtsamma än vanligt. Liten motgång kan man kanske tycka, men inte denna morgon. Tvärtom. Katastrof.
Jag kan förstå att jag just denna dag kanske inte skulle kört fram bilen så långt, för när jag närmade mig bilen såg jag att jag nu stod i vägen för ett stort fordon. Kanske måste berätta att de bygger en ny förskola, och att mina barn nu under våren fått byta lokal då deras gamla hus ska rivas.
Jag såg en stor man komma ut ur sin stora kranbil (eller vad det heter) och att hans kroppsspråk visade att han var irriterad, och han såg arg ut. Jag tittade ner och fortsatte kämpa mig vidare med kryckorna. Skäll då tänkta jag, men då du…då vet jag inte om jag kan hålla igen allt jag känner, tänkte jag.
Nästa gång jag tittade upp såg jag förändring i både hans kroppsspråk och ansikte. Hans ansiktsuttryck ändrades till en mer bekymmrad min. Han såg nog att jag grät, och kanske han såg att jag inte var någon stressad förälder som brutit mot regeln att inte köra längre än parkeringen. Mycket riktigt, han hade inte mage att bli arg, för innan jag hann öppna munnen, så sa han att han skulle backa tillbaka, så jag kunde köra förbi. Jag ursäktade mig och förklarade att jag hade ont. -Ingen fara, sa han och gick fort tillbaka och in i sitt fordon. Jag tittade i spegeln så fort jag satt i bilen…mascaran var överallt…såg helt förstörd ut. Han till och med vinkade glatt när jag åkte förbi. Kanske han tyckte jag behövde det. Så rätt han hade. Det slog bort den värsta ångesten över att jag stått i vägen.
Jag hade bestämt mig för att ta mig till jobbet, trots att jag inte måste sitta på kontoret, utan får jobba hemifrån. Beslutet hade jag redan tagit när jag vaknade, och min envishet höll mig till min plan. Kroppen smärtade som vanligt när jag vaknade, men natten hade varit ganska god. Sovit dåligt, men inte varit vaken och skrivit avskedsbrev. Det är för mig positivt, även om det säkert ger frågetecken till den som läser detta. Mer om mina nattliga bekymmer en annan gång.
Så trots att beslutet om att ta mig till jobbet skulle innebära mer smärta, några svårigheter längs vägen till att jag satt på mitt kontorsrum, så ville jag verkligen just denna dag vara med på vårt traditionella fredagsmys (= veckans godaste frukost). Det brukar peppa upp mig, liksom att träffa alla fina människor som finns på kontoret.
Nu till överraskningen: Väl på mitt kontorsrum hittade ett paket på mitt skrivbord med det sötaste inslagspappret jag sett. Det avslöjade att det var något för en bebis i innehållet:) Innan jag hade öppnat, rann tårarna hejdlöst nerför min kind, samtidigt som jag läste den lilla gula post-it-lappen om och om igen: Hej Malin! Nåt litet som piggar upp (smilegubbe) Kramar MF. OM det peppade mig denna morgon! Därför kunde jag inte sluta le och bli varm inombords den dagen av att någon kunde vända min dag så och att jag fick denna fina present så oväntat av just denne tjej. Tack MF, om du läser detta. Presenten kunde inte bli mer rätt!

Många bryr sig om mig. Det är jag så tacksam över. Vad vore livet utan er. Jag blir ändå förvånad över hur min egen familj inte visar sig mer, ringer mer eller erbjuder sig att hjälpa mig och Johan i vår kanske livs största kris. Kanske har jag varit otydlig? eller kanske jag inte berättat allt? Kanske jag borde be dem läsa min blogg?
Kanske är det även en viss otydlighet från min sida som gör min relation med min man också blivit svår att förstå…Johan..min älskade man. Han har börjat vackla och finner inte vägar att gå för att hjälpa mig. Jag tycker jag är tydlig om vad jag behöver, man han förstår inte. Han säger att han gör allt han kan, men han glömmer att jag inte menar det vardagliga som städa, laga mat, gå ut med hunden och ta hand om barnen…det handlar om att stå ut när jag inte orkar gråta. Stå emot när jag klagar över små skitsaker, för det känns skönt att få klaga över att barnens kläder inte blir upphängda, eller att det ser smutsigt ut i vårt hem, att han inte plockar upp grejer..för att jag inte kan. Det är så jäkla mycket som jag inte kan och inte kunnat på flera flera veckor. Jag erkänner att jag stundvis är förjävlig att leva med, jag har blivit bitter och ibland orkar jag inte gråta utan jag blir irriterad, arg och otrevlig. Mitt klagande blir nåt konstigt sätt för mig att slippa klaga på mina egna krämpor som jag haft så länge och oron över mitt psykiska mående. Jag önska att han kunde svälja mitt beteende, att ta lite skit rent ut sagt. Är jag kanske en idiot som begär det? Kanske? Men för fan (ursäkta) jag då? varför ska jag ha det så jäkla jobbigt själv? Konstant smärta, som bara blir värre och värre. Jag står snart inte ut, något i mig vill ge upp mer och mer.
Jag tror ibland att han slutat älska mig, vilket är en av de värsta tankarna jag har. Än finns en liten del av mig som vet att jag har fel, men jag undrar och förstår inte varför jag ändå gör mig så illa med dessa tankar? Det borde väl räcka att jag slutat älska mig själv och att jag har svårt att vara glad eller tycka om det liv som växer i mig.

Avslutningsvis vill jag berätta om det lilla ljus jag försöker hålla kvar och tänt i denna livstunnel från helvetet: I onsdags fick vi se vår son igen. Allt var ok nu. Skönt. På det senaste ultraljudet såg man något, och ville att vi skulle komma tillbaka i v32. Undersökningen var lång och besvärlig, då jag var tvungen att ligga på rygg länge, vilket smärtade enormt. MEN! jag fick en ovärderlig belöning: vi fick se honom i 3D! Vilken upplevelse! Han var så söt, och lik våra flickor. För första gången kände jag kärlek till barnet, och försöker nu hålla kvar den känslan så länge jag bara kan….

Kram