Knäna höll inte
Surt…jag kunde inte förmå mig att jogga vidare. Efter 5 min kändes det i knäna, stegen var tunga. Jag tänkte på fel saker. Tänkte på jobbiga minnen. Precis innan jag och barnen skulle bege oss till förskolan ringde Lyckan (min psykolog som hjälpt mig under graviditets-depressionen mm) hon stöttar mig fortfarande. Jag skulle ringa henne senare bestämde vi. Så när jag lämnat flickorna och skulle börja springa fanns inte glöden där. Minnen om den fruktansvärda förlossningen dök upp. Jag valde att stanna. Skyllde på tunga och lite onda knän…men så kanske min kropp reagerar när jag faller tillbaka och tänker djupare på min mest traumatiska upplevelsen i mitt liv.
Jag ringde upp Lyckan och nu känner jag mig stark igen. Jag vet att jag måste reda i det där jobbiga, för att kunna gå vidare.
