Projektliv

Just nu skulle jag vilja lyssna på Di Levas underbara låt miraklet. Måste ladda ner den efter detta inlägg:) just nu ligger Arvid mot mitt bröst som alltid på nätterna. Han har precis fått mat och snusar nu sött ihopkrupen som en boll på vänster sida i rap-position:) Upprättläge alltså. Min högerhand är fri, så jag kände det var dags att skriva lite. Jag har återigen inte skrivit på några dar, och vad beror det på? Ja, dels konstant trötthet efter förlossningen och perioden innan, då jag knappt sov nåt antar jag, men sen har jag nog undvikit att fortsätta skriva från där jag sist avsluta senaste inlägget. Förlossningen var så fruktansvärd på flera olika sätt, som jag gärna skulle dela av mig med, men det är för nära och för jobbigt att ens skriva om. Jag försöker bearbeta det på mitt vis, undvika att prata om det och se framåt och istället glädjas åt nuet. Arvid är här och jag kan inte vara mer tacksam och lycklig över honom. Han är ett sant mirakel, vid hans födelse försvann alla hemska smärtor och även de psykiska tankarna som gjorde mig deprimerad.
Mitt liv börjar komma tillbaka och nu dyker andra delar av livet upp som jag innan inte orkat engagera mig i eller låtit mig prioritera. Då var fokuset att klara en dag i taget, men nu har jag energin att se längre och klara av större utmaningar. Det är ingen lätt väg, det känns som jag fysiskt har en ganska lång väg att gå innan jag kan tex ta på mig tennisskorna och springa en runda eller möta en större konflikt. Igår blev jag så ledsen när jag kände foglossning igen…inte gravid, men samma otäcka känslor, när jag skulle ta mig nerför trappen…hade jag ansträngt mig? Varför kände jag detta?! Orättvist! Jag ska inte gräva ner mig för det, har jag nu lovat mig själv, men det kommer bli en ännu större utmaning! Inte omöjlig, men tuff!
Jag gick upp hela 29kg med Arvid. Mycket mer än med flickorna, men så var denna graviditet väldigt extrem. Jag har ju inte kunnat gå eller röra mig på så många månader. Dessa extra kg som nu sitter på min kropp är nu en tung börda att bära på flera sätt. Jag har lyckats tappa 13kg de första veckorna ganska enkelt. Nu återstår dock 16kg som inte kommer ramla av utan motion och bra kost. Den resan (eller kalla det projekt) kommer min blogg framöver att handla om, vilket känns mycket spännande och jag är väldigt motiverad!

Kram

Ber om ursäkt för att detta inlägg dröjt. Livet som trebarnsmamma har varit ganska omvälvande. Förlossningen var och är en upplevelse som jag aldrig kommer minnas som något jag tidigare upplevt. Jag ska försöka berätta lite, men kan tyvärr inte djupdyka i det och ge er hela bilden. Inte än iallafall. Det är för smärtsamt.
Efter beskedet om att vi inte fick plats eller kanske snarare inte blev prioriterade på förlossningen (trots att de lovat oss en igångsättning) svartnade det för mig och jag minns hur jag hade svårt att andas. Inom några minuter hade jag fått en s.k. ångestattack. Jag minns känslan av att ge upp, känslan av att bli illa behandlad, lurad.
Johan bad läkaren och den sen inkallade överläkaren att omvärdera deras beslut. Det kom då fram att de inte läst min journal ordentligt och missat all information om depression och stödet jag fått av psykolog m.m. Det finns tyvärr mer att berätta om denna dag, men det smärtar så att berätta. Det hela slutade iaf med att vi fick stanna på usö och att överläkaren i princip bad om ursäkt över att de missförstått vårt fall, och lovade oss igångsättning dagen efter. Jag hade inte mycket kraft att ge efter två kraftiga ångestattacker, utan övertalades att vila och försöka sova den natten på bb.
Den kvällen och natten var långt ifrån smärtfri. Jag längtade hem till våra flickors kärlek, känna deras små armar om min hals och pussar på min kind. Jag ville även hem till vår mycket skönare och bättre säng för min onda rygg/kropp.
Jag kunde inte skaka av mig känslor av att skämmas och att jag känt mig så lurad större delen av dagen. Jag kunde inte helt tro på att de skulle hjälpa mig dagen efter, för att bli av med detta helvete till smärtsamma situation. Smärtan gjorde sig påmind ännu mer nu, vid varje lilla rörelse jag var tvungen till. Magen var mycket stor och hård. Jag hade kraftiga förvärkar hela natten. Troligtvis efter att de undersökt mig där nere ett antal ggr på några dar.
Johan sov på en extra säng bredvid. Jag var tacksam att han var hos mig, det gav stor trygghet och jag försökte använda den känslan till att bygga upp energin som jag förlorat under dagen. Jag insåg att jag skulle behöva den, om de nu håller sitt ord om imorgon…bilden av överläkarens ord ekade i huvudet. Han hade tagit min hand och hållit den hårt, som ett bevis på att han inte skulle låta mig tro något annat än det han sa och lovade. Jag blir igångsatt imorgon, jag blir det…meningen gick runt runt i huvudet tills jag kände mig mer och mer övertygad om det. Den lilla negativa Malin som ändå fanns med där på ena axeln började så smått att knappt höras. Men hon fanns där bakom och lurade, bara för säkerhetsskull…som ett skydd för det som inte får hända…imorgon.
Jag tog mig igenom natten med mer medicin än vanligt. Jag njöt faktiskt av lyxen att använda den röda larmknappen:) tänk om man haft den hjälpen hela våren. Trycka…och så dyker snälla barnmorskor upp och ger en medicin och snälla uppmuntrande ord. Det gav mig också lite extra boost och trygghet.
Jag var mer orolig denna morgon än jag velat. Magen knöt ihop sig extra mycket och jag hade svårt att äta och bete mig normalt.
När vi väl fick besked om att någon från förlossningen skulle ta oss från BB och dit, började jag känna lite hopp. Rummet skulle vi få ha kvar sa en barnmorska. -lämna det ni inte behöver, sa hon. Vi tittade på varann Johan och jag. Inga ord behövde sägas. Vi tänkte båda på att nästa gång vi kom till rummet skulle Arvid vara med oss utanför magen. Arvid…ett namn som vi kommit fram till för en tid sen. Inget annat namn fanns att konkurrera med det namnet. Det kändes helt rätt. Nu ville vi bara träffa honom.
Så här drygt två veckor efter förlossningen, är jag glad och tacksam över hur lite jag då viste om vägen jag skulle bli tvungen att ta för att träffa honom. Vår älskade son Arvid.

Kram

Sist jag skrev så trodde jag att det var den dag då jag skulle bli igångsatt. Vi var laddade båda två när vi kom upp den morgonen. Jag hade sovit ganska bra, men vaknat tidigt av en inre oro. Oron gällde främst hur det skulle bli om det skulle bli av och hur förlossningen skulle gå.
Mina smärtor var extrema och jag hade nått en gräns av psykiskt lidande. Jag hade kämpat sista veckan, för att ta mig till denna dag. Kämpat kämpat kämpat….min reservtank var sedan länge tom, så helt ärligt vet jag inte hur jag ens orka mig upp de sista dagarna eller kunde förmå mig att ladda för den absolut största kraftansträngning en kvinna kan uppleva: föda barn. En upplevelse som inte går att jämföra, förklara för alla ser olika ut, men som i de allra flesta fallen mynnar ut i att ett barn kommer till världen. Ett barn som du skapat med någon. Ett barn som är delar av dig, växt i dig och blir sen din att älska och bli älskad av. Upplevelsen är ett sant mirakel och ett fantastiskt underverk.
Jag är helt säker på att jag fick den sista energin och kraft för att vi fått veta två dagar innan att vi skulle få hjälp att föda detta barn. Att de skulle sätta igång mig.
Allt var klart och vi kunde inte vara mer glada. Spända, jo självklart! Orolig..ja iaf jag.
Väl på sjukhuset fick vi ett rum, så jag kunde ligga ner. Läkaren kom och undersökte mig och sa sen att hon skulle höra om förlossningen hade plats för oss. Under tiden hon var borta, tittade jag på Johan och sa: Det känns osäkert, tror inte vi kommer få någon plats…Johan var helt säker på att det skulle ske idag. Det hade de ju lovat… Så när läkaren sen kom tillbaka och sa att de redan hade tre igångsättningar och inte hade plats för oss, gick luften ur oss båda minst sagt.

Fortsättning följer.
Kram