Projektliv

När ska detta ta slut? Sen i fredags har jag tappat greppet igen. Smärtorna på kvällar och nätter är olidliga. Ja dagarna är inte speciellt mysiga de heller, men lite mildrare. Jag som precis började må lite bättre psykiskt….då kommer sista stora utmaningen: redan höga smärtor blir: SMÄRTOR FRÅN HELVETET!!!
Men det var inte det enda som hände i fredags…
Botten var som sagt nästan nådd pga av de ännu värre smärtorna…och just då, som en ”härlig skänk” från ovan…Vad händer då!? JO! då/nu skulle jag tydligen få utmanas ännu mer! Mitt i ett av mina numera favoritprogram om dagarna så lägger TVn av!!!! Jag testar internet=dött, telefonen=död!!!! på någon sekund är mitt liv borta. Det enda som jag kan underhålla mig med om dagarna: tv, dator och telefon: BORTA!!!….försökte peppa mig med att Johan säkert löser det när han kommer hem ca 5 timmar senare ….men, så blev det inte. Vi måste vänta på att någon ska komma ut till oss…inom 3 arbetsdagar..kul att det hände på en fredag!!!!:( Jag kände mig som ett bortskämt litet barn, när jag började storgråta när den informationen nådde mig, men det gick liksom inte att hejda. Jag såg bara svart. Hur skulle jag klara nätternas ångest? Hur skulle jag klara mig utan tv, internet hela helgen kanske ända till onsdag? De negativa frågorna tog knäcken på mig, jag var helt uppriven samtidigt som jag kände mig pinsam. Men förstå mig där ute, ni som läser detta. Det kändes så jäkla orättvist, varför hände detta nu!? Varför ska jag behöva lida ännu mer? För var dag som barnet blir större nu, så ökar smärtorna och mitt sinne orkar inte kämpa emot. Jag kan knappt göra något här hemma, knappt ta mig iväg någonstans på egen hand. Fan jag står inte ut. Hjälp mig någon jag kvävs, jag dör jag skiter i allt ge mig nåt så jag bara kan försvinna helevete helvete helevete!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag förstår de som ger upp, jag gör det. Fan, jag fattar att man till slut kan nå en gräns som inte går att ta sig förbi. Jag måste få hjälp snart, jag klarar inte bära detta barn längre. Det tar kål på mig. Jag vill ut från detta NU, jag vill bort från smärtorna, bort från denna tortyr. Håll ut!! -skriker en del av mig -igår fick du veta att du får bli bedömd på måndag om en igångsättning tidigare. Håll ut!!!
Men vad betyder det? Hjälper de mig att få ut barnet då? nästa dag? Nästa vecka? den 15 juni som barnet är beräknat? Frågorna surrar runt som en motorbåtsmotor med värsta hästkraft, jag kan knappt höra vad jag tänker för alla tankar stormar runt. Smärtan förgör mig, låter mig inte känna lugn eller harmoni. Jag är inte glad längre, jag orkar inte ens försöka. Jag vill bara kräkas på allt, jag behöver internet och TV nu!!!!!!!!!!!!

Idag kom min barnmorska på hembesök. Jag försökte under förmiddagen att vara glad åt det, för vilken lyx för mig och min situation. Jag slipper kämpa mig in till stan, ut ur bil hoppas på att någon går förbi mig, så jag kan be om hjälp med rullstolen ut ur bilen….sen kämpa mig in med mina svaga armmuskler, slutar med att man har ännu ondare och är helt slut, gråtfärdig och jävligt ledsen inombords innan undersökningen ens påbörjat…sen ska man ut till bilen igen, vänta på någon snäll själ igen…ibland får jag vänta väldigt länge, ibland tar jag och ”lyfter” snarare släpar in den själv i bilen..ups en, två, tre repor till på bilen….jag har slutat bry mig, men Johan blir nog inte så glad. Det skiter jag i! Så, tänker ja. Nu är iaf rullstolen i bilen igen! Suck! Och då har jag jävligt ont igen, men frågan är om det är värre? Kan det bli värre? Smärtan får mig till tårar (då som flera andra ggr på dagen vid olika måste-rörelser)…Men! jag har lärt mig att låta dem stanna i ögonvrån och dölja dem väl. Jaa…till och med det! Envisa människa jag är….varför dölja de tårarna egentligen?! Skulle jag se någon i min situation, så skulle jag inte klandra den personen från att låta tårarna rinna, att visa hur jävligt den personen mår. Men på nåt vis är det fult och fel i detta samhälle. Vi ska inte visa känslor, vi ska va så jävla starka och allt ska vara så jävla bra. Fan vad jag svär i detta inlägg….ni ser, jag har förändrats sen sist. Jag är jävligt nära en brant nu…eller ”bägaren-rinner-över-situation”….fan

När man är höggravid som jag nu är i 9:e månad så kan man ha andra sköna biverkningar. Jag tänkte…eftersom detta inlägg blir så himla deprimerande, så kan jag ju lika gärna fortsätta berätta om andra ”härliga” graviditetssymptomer…:
Så…självklart räcker det med att jag ska stå ut ryggsmärtor och foglossningssmärtor från helvetet, utan jag ska tydligen få den värsta av: halsbrännan, illamående varje morgon (trodde den kunde gått över efter vecka 12-15 eller vad är det man brukar säga), huvudvärk (varje dag, men det känns inte så jobbigt längre, den har funnits där så länge så jag vet inte hur det är utan den) och inte att förglömma!: de härliga hemorrojderna! Tjihoo!!!! De är bäst tror jag…eller NOT! Varför ska man få druvklase i hål nr 2!? Så förnedrande och vidrigt, nästan så jag vill skratta när jag skriver detta nu Men vilket skit det är att hantera. Det kan vara riktigt smärtsamt och finnas kvar länge efter förlossning…Denna biverkning är något man helst inte talar om…frågan är varför jag tar upp detta här i denna blogg..ups!:) Men alla får det (nästan, eller jag kanske har helt fel här..jag säger så här: jag hoppas fler får uppleva det under sin graviditet, så man får slippa tro att denna äckliga och pinsamma del av kroppen som trycks ut i rumpan inte gör det bara på mig….;)

Jag brukar avsluta med något trevligt…men tyvärr jag kan inte det denna gång…Teliakillen som kom ut igår informerade vid sitt besök att det var något fel på fibern! Så nu får vi vänta ännu fler dar kanske vecka på att nästa gubbe ev kan ordna det. Faaaaaaan! Kanske måste de gräva upp det de la i backen för ett år sen! Skit och banan, jag är så less! Tur att en fin vän fanns hos mig när beskedet kom…hon fick mig på bättre tankar just då. Tack A!<3

Kram