Jag gör allt jag kan för att komma ur denna depression. Alla ljusglimtar som når mig tar jag till mig och försöker att använda till något bra.
Det har varit en del positiva stunder denna vecka (tack och lov), och det känns som jag blir bättre på att anstränga mig att se och ta emot dem för var dag.
Jag upplever att jag faktiskt blivit bättre på att ”vara här och nu”. Ett uttryck som ni säkert hört och känner igen. Vist har man talat mycket om just det de senaste åren. Det beror säkert på att vi lever i ett samhälle med högre tempo, där vi alla är mer uppkopplade mot olika instanser och har den där lilla mobilen som vi kan göra så mycket mer än bara ringa ett samtal. Vi uppdaterar oss på olika sociala nätplatser och kan söka uppdaterad information och nyheter var vi än befinner oss…om vi vill. Att vara här och nu…ja, det uttrycket har jag till och med irriterat mig över och tyckt att det varit ett jäkla tjat ibland om att man ska stanna upp. Jag har tänkt- vadå ”här och nu” hur svårt kan det vara?! och vad löjligt det låter, det klart man alltid är här och nu, annars kan man ju inte leva eller fungera….hm…men som sagt,jag vet nu att jag nog inte förstått uttrycket fullt ut eller tagit det till mig förrän nu.
Mitt liv just nu, i denna livssituation där jag har en svårare graviditet (enligt läkare) med konstant smärta av svår foglossning m.m och svår graviditets-depression, har jag ofrivilligt tvingats att uppleva något nytt, som att verkligen få tid att bara vara, att inte vara uppe i allt samtidigt.
Mitt vanliga vardagsliv innan denna period av smärtor och depression, såg säkert ganska normal ut och påminner säkert om de flestas liv, men jag hade kanske ibland ett extremt högt tempo och kunde kanske utmana mig själv att sätta lite väl höga krav. Jag är ingen perfektionist, men jag har snuddat vid den egenskapen och haft ett alldeles för stort kontrollbehov på olika plan.
Efter erfarenhet av en lindrigare typ av utbrändhet, efter bara några år i arbetslivet, så har jag ändå bättre koll på vad jag klarar av och att hålla en hyfsad bra balans i livet med jobb och privatliv…ok ibland behöver jag någon som stoppar mig, då jag fortfarande kan misslyckas med det…(då är det bra att ha en man som min Johan som hjälper till att bromsa, även om han också är bra på att köra hårt:).
Senaste månaderna har jag alltså tvingats att bara bolla med en boll i taget. Vissa dagar har det känts som jag inte haft någon boll att bolla med alls, utan bara fått fokusera på att göra sånt som jag tidigare gjort automatiskt utan att tänka eller behöva kämpa för att klara av.
Det här med att t.ex. gå ur sängen om mornarna. Det är inget jag tidigare direkt funderat över. Trött kunde man alltid vara, men inte någonsin hade jag tidigare upplevt sån smärta i kroppen på så många ställen, att jag funderade på att skita i att gå upp. Aldrig upplevt så starkt, att både kropp och själ bara ville ligga kvar eller att känna att det inte fanns den minsta lilla energin att hjälpa mig upp. Stop i både kropp och hjärna.
Om energin töms ut, vad finns då kvar? Utan energi och vilja och positiva tankar eller stöd för att orka, ja då vill man ge upp….så kände i alla fall jag till slut. Jag klarade tydligen inte av den här smärtan så länge, jag blev utömd och kände hopplöshet tidigt, varav jag antar att det är då den s.k. depression började leva och livnärde sig sen på all smärta och fick igång den destruktiva Malin som snart inte ville kämpa.
Känner jag så fortfarande? Jag vill säga nej. Jag vill säga att jag är mer positiv att jag är frisk nu, och att jag mår toppen, 100% säkert! Men, nja…jag är nog inte riktigt där än. Jag är en bit på väg, varje dag känns det lite bättre. Jag är stolt över mina framsteg, vilket bara det är en stor positiv förändring. Från att hata mig själv och knappt se sig själv i spegeln, så har jag börjat höra tankar som ”bra Malin! bra att du gick ut i solen en stund, även om det bara blev några minuter, bra! Tänk vad skönt det var, du behövde det!”
Denna vecka har Johan och jag jobbat med att ändra vissa rutiner till det bättre, så de passar mig och mina smärtor. Efter ett möte med Lyckan insåg vi båda att vi behövde det av olika anledningar. Det har varit en sån enklel sak som att jag tar värktabletter direkt när vi vaknar (väcks av klockan eller barnen), att jag får ligga kvar tills de börjat verka innan jag kämpar mig ner till nedervåningen.
Vi har även jobbat med att stämma av mer med varandra, om hur vi mår för stunden. För oss båda kan det, som alla människor, variera hur man mår under en dag. Psykologen ville att det inte bara var Johan som skulle fråga mig, utan att jag även frågar och visar kärlek till honom.
Hittills har denna nya rutin med att prata mer om hur vi känner och mår och visa mer ömhet och kärlek för varandra varit ren medicin för oss båda i denna mycket ansträngda vardag. Det var inte helt lätt att knyta upp den ganska svårt åtdragna knuten som fanns emellan oss, efter samtalet. Det var inte bara att lösa upp den och börja visa kärlek t.ex. Nej, det blev en eftermiddag och kväll som krävde svåra samtal och förklaringar på olika vis och förståelse från oss båda, innan vi dagen efter kunde börja om.
Så veckans första seger kom i tisdags morse. Jag glömmer inte hur jag kände den positiva förändringen efter bakslaget i måndags. Vi tog oss över ett stort hinder tillsammans, och det har sedan lyft mig från avgrunden mer och mer för var dag denna vecka.
Avslutningsvis vill jag berätta om en spontan aktivitet som jag själv bokade efter segerkänslorna i tisdags: Igår var vi hela familjen och fotograferade oss. Huvudsyftet var att fotografera min gravida mage, men främst att göra något kul som familj och för att på nåt vis fira att vi snart ska få en ny familjemedlem i familjen. Vår lille son. Malvas och Ellens lillebror.
Det var jobbigt på flera sätt att låta sig fotograferas, det gjorde väldigt ont och jag kan inte påstå att det kändes avslappnat att stå i bara trosor och bh framför kameran…eller framför Johan och flickorna!…men efteråt kände jag en smygande lycka som idag är enorm. Jag gjorde det, och vi skapade ett fint minne som vi kommer minnas och ha kvar i bild. Jag ser verkligen fram emot att få se alla bilderna! Precis vad jag behöver:)
Kram
Men vilket skit det är att hantera. Det kan vara riktigt smärtsamt och finnas kvar länge efter förlossning…Denna biverkning är något man helst inte talar om…frågan är varför jag tar upp detta här i denna blogg..ups!:) Men alla får det (nästan, eller jag kanske har helt fel här..jag säger så här: jag hoppas fler får uppleva det under sin graviditet, så man får slippa tro att denna äckliga och pinsamma del av kroppen som trycks ut i rumpan inte gör det bara på mig….;)
