Projektliv

Jag förstod nog ganska tidigt att mina tankar inte var helt normala, att jag faktiskt mådde sämre än jag ville erkänna för mig själv. Nu väljer jag att berätta för den som vill läsa och vet hur mitt liv hamnat i en av de värsta gungningarna jag varit med om. Det jag hamnat i kallas för graviditets-depression.
Så inte nog med att jag ska prövas med de mest extrema fysiska smärtorna sedan vecka 17 i denna graviditet, så har även mitt sinne, mina tankar och hjärta fått en av sina värsta prövningar. Man skulle kunna förklara det som att det är två delar av mig som kämpar om vägvalen: Kämpa eller ge upp, eller helt ärligt: Leva eller dö.

När jag trodde att jag hade en viss kontroll på denna graviditets-resa, så rycktes mattan bort igen och igen.

Jag kommer känna mig naken, ensam och blottat när jag delat med mig av detta. Men en del av mig vill tro på att det kanske kan hjälpa mig på nåt vis. Kanske hjälper någon annan där ute?

Tidigt i denna graviditet började jag känna av vibbar som jag inte riktigt kunde acceptera eller förstå utan jag slog bort dem gång på gång, utan någon närmare eftertanke. ”Jag är nog bara trött, jag har jobbat för mycket och haft den massa annat igång utöver mitt jobb, mycket på gång hela tiden med mina flickor och allt som hör vardagen till”. Det slog mig inte direkt att det kanske berodde på att jag faktiskt var gravid.

Tankarna och känslorna som jag slog bort, kom tillbaka igen och igen. Till slut kände jag av hur de började suga energi av mig och jag upptäckte en dag på jobbet att tårarna rann. ”Vad är detta!?” Jag kunde inte sluta gråta, jag kunde inte förstå varför jag t.ex. fick bilder i huvudet och känslor att jag aldrig skulle få se mina fina flickor eller min man igen. Tankar som kände för att ge upp och inte orka mer tog över min tankar.
Till slut tog jag mod till mig att ringa vårdcentralen och fick en tid med en kvinna jag tidigare träffat.

Behöver en paus, får berätta mer en annan dag.

Kramar