Projektliv

Snart lördag igen. Min minsta lilla tjej Ellen blir 3 år och bebisen blir 33 veckor i magen.

Sen i söndags har det hänt en hel del. Jag åker fortfarande berg och dalbana mellan alla hormoner, smärtor, känslor och destruktiva tankar, men farten har faktiskt saktat ner och jag har till och med fått stanna upp en hel del i denna smärtsamma karusell. Jag har fått stanna upp för att andas och för att få bästa hjälpen. Vid stoppen har jag fått stödsamtal med både psykolog och barnmorska samt ovärderliga brev, sms och hälsningar denna vecka. Tack alla ni som besvarat, ringt, skickat ett uppmuntrande sms, eller bara skickat era hälsningar via Johan eller någon annan av min familj och vänner. Det gör mer än ni tror<3!
Jag kände mig ensammast i hela världen, varav jag tog beslutet att sprida en länk till min blogg via facebook. Jag är glad att jag tog det beslutet för efter det har jag verkligen fått känna att det fins fler som haft det som jag, eller mår som jag nu. Någon kanske inte förstår, men tänker på mig och det ger mig också positiv styrka. Så igen, tack!

Mötet var bestämt sen förra veckan, ändå var jag rädd och osäker på om jag skulle orka att ta mig dit.
Johan följde därför med mig till mötet med mödravårdspsykologen i måndags. Han berättade då att han även ville vara med under samtalet med psykologen, vilket jag inte hade tänkt på över huvudtaget. Så inne i mig skrek mina känslor: NEEEEEEEEEEJ!!!!, men av någon anledning kunde jag inte säga det till honom.

Jag frågade om det gick bra att han var med, så fort vi hälsade på psykologen (vi kan kalla henne Lyckan) och tänkte att hon helt säkert skulle säga nej direkt och jag skulle kunna andas ut…..men nej tvärtom. Hon välkomnade Johan och tyckte det var bra.

Mötet blev långt och jobbigt. Vi berättade om den hemska söndags-dippen jag hade haft, och vi fyllde i en :hur-jag-mår-och-tänker-idag-blankett, som resulterade i en summa, ett resultat av hur illa jag mått de senaste två veckorna. Det var bara det att jag inte riktigt förstod just det. Jag trodde det handlade om hur jag mådde dagen innan under mitt ”anfall” eller vad man nu ska kalla det, psykbryt kanske…
Resultatet gjorde att Lyckan tog beslutet att vi skulle åka direkt ner till akutpsykiatrin för ytterligare bedömning om hur man skulle kunna hjälpa mig.

På akutpsykiatrin fick vi vänta väldigt länge på läkare. Vi satt först i korridoren bland andra människor, som mådde dåligt. Några gick runt och gjorde märkliga ljud, andra vankade fram och tillbaka med tom blick och en man fokuserade varje gång han kom emot mig (jag satt på en stol och han gick fram och tillbaka samma sträcka i korridoren) på min gravida stora mage med arg blick…uch..
Jag trodde inget ställe kunde få mig må så mycket sämre som där i korridoren på akutpsykiatrin. Efter kanske 15 min stod jag inte ut. Jag bad Johan att ta mig därifrån, att vi skulle åka hem. Jag ville bara fly från detta denna plats!
Vi fick till slut ett eget rum. Tack och lov! Där satt vi sen i över tre timmar och väntade. Vi pratade en del, men satt även tysta och jag försökte till och med vila lite på den lilla soffan. Jag var helt slut efter mötet med Lyckan, men också av mötet med en sjuksyster på akutpsykiatrin som ville veta allt igen…
Två läkare kom sen till slut. De ställde frågor och jag svarade. Jag försökte vara så ärlig jag kunde, men sa då att jag antagligen missuppfattat den där blanketten som vi tillsammans fyllde i med Lyckan. Jag kände inte sån hopplöshet hela tiden i två veckor, utan vid vissa stunder. Mest kvällar och nätter.
De lämnade oss efter en stund, kom tillbaka för att diskutera olika alternativ av hjälp för mig.
Medicin var inte aktuellt pga av barnet i magen (tack!!) utan de ville att jag skulle träffa en psykolog 1-2 ggr/v gärna hos Lyckan eller hos någon av deras psykologer.
Inombords kände jag en viss lättnad, vilket var skönt.
Trötta lämnade vi akutmottagningen för att komma hem till våra fina flickor som min mamma så tacksamt hjälpt oss att hämta från dagis. Lyckan var total när jag kände deras små armar om min hals och deras pussar på min mun och kind. Deras energi av livsglädje smittade av sig, och jag vet att jag tänkte att det kommer bli bättre nu. Jag kommer få den bästa hjälpen. Johan kommer finnas vid min sida på ett helt annat sätt, än om han inte varit med under denna långa mycket smärtsamma dag. Han vet allt nu, och vi kommer klara detta tillsammans.

Varje dag är en utmaning, men nu känner jag mig inte ensam längre, och det känns bra att få berätta om detta. Jag känner mig starkare för varje dag, även om det är små steg.

Kram

Igår lördag, 32 fulla veckor.
Jag skriver varje dag i denna blogg, men bara i huvudet. Energin är så låg nästan varje dag numera, att orken finns inte ens att få ner orden på print. Jag vet att det hjälper mig på något underligt sätt, men tyvärr har den där personen i mig som vill ge upp blivit allt starkare och sätter stop för mitt riktiga jag. Låter det klokt? Nej. Jag förstår det inte ens själv, men hur ska jag förklara annat än att det känns som att jag är två personer nu. Det är två viljor som kämpar mot varandra i denna graviditets-depression.

Jag känner mig ensam i denna kamp, just nu mer än vanligt.
Stundvis blir jag som tur var påmind om att jag inte är ensam när jag t.ex. får fina sms eller en kram av en vän eller en oväntad gåva som jag fick i fredags, så här började min dag:
Jag hade precis klätt av barnen sina jackor på dagis, när en av förskolespersonalen helt plötsligt meddelade att jag inte kunde köra bilen ända fram till grinden längre. Detta skulle innebära att jag aldrig kan hämta el lämna barnen själv, då det skulle bli för ansträngande att gå med kryckor längre sträcka. Det är redan tufft att klara av det som det är nu.
Jag döljde min besvikelse och de brännande tårarna bakom ögonlocken, så inte barnen skulle märka nåt eller deras fröken. Hon tyckte jag skulle ta kontakt med rektorn, när jag frågade varför. -Ring eller maila henna, sa hon. Det lät enkelt tänkte jag, men kände ändå att den uppgiften var mil från vad jag skulle klara av just nu.
Så fort jag stängt dörren och vinkat till mina flickor en sista gång kom tårarna forsande. Stegen med kryckorna mot bilen kändes tyngre och mer smärtsamma än vanligt. Liten motgång kan man kanske tycka, men inte denna morgon. Tvärtom. Katastrof.
Jag kan förstå att jag just denna dag kanske inte skulle kört fram bilen så långt, för när jag närmade mig bilen såg jag att jag nu stod i vägen för ett stort fordon. Kanske måste berätta att de bygger en ny förskola, och att mina barn nu under våren fått byta lokal då deras gamla hus ska rivas.
Jag såg en stor man komma ut ur sin stora kranbil (eller vad det heter) och att hans kroppsspråk visade att han var irriterad, och han såg arg ut. Jag tittade ner och fortsatte kämpa mig vidare med kryckorna. Skäll då tänkta jag, men då du…då vet jag inte om jag kan hålla igen allt jag känner, tänkte jag.
Nästa gång jag tittade upp såg jag förändring i både hans kroppsspråk och ansikte. Hans ansiktsuttryck ändrades till en mer bekymmrad min. Han såg nog att jag grät, och kanske han såg att jag inte var någon stressad förälder som brutit mot regeln att inte köra längre än parkeringen. Mycket riktigt, han hade inte mage att bli arg, för innan jag hann öppna munnen, så sa han att han skulle backa tillbaka, så jag kunde köra förbi. Jag ursäktade mig och förklarade att jag hade ont. -Ingen fara, sa han och gick fort tillbaka och in i sitt fordon. Jag tittade i spegeln så fort jag satt i bilen…mascaran var överallt…såg helt förstörd ut. Han till och med vinkade glatt när jag åkte förbi. Kanske han tyckte jag behövde det. Så rätt han hade. Det slog bort den värsta ångesten över att jag stått i vägen.
Jag hade bestämt mig för att ta mig till jobbet, trots att jag inte måste sitta på kontoret, utan får jobba hemifrån. Beslutet hade jag redan tagit när jag vaknade, och min envishet höll mig till min plan. Kroppen smärtade som vanligt när jag vaknade, men natten hade varit ganska god. Sovit dåligt, men inte varit vaken och skrivit avskedsbrev. Det är för mig positivt, även om det säkert ger frågetecken till den som läser detta. Mer om mina nattliga bekymmer en annan gång.
Så trots att beslutet om att ta mig till jobbet skulle innebära mer smärta, några svårigheter längs vägen till att jag satt på mitt kontorsrum, så ville jag verkligen just denna dag vara med på vårt traditionella fredagsmys (= veckans godaste frukost). Det brukar peppa upp mig, liksom att träffa alla fina människor som finns på kontoret.
Nu till överraskningen: Väl på mitt kontorsrum hittade ett paket på mitt skrivbord med det sötaste inslagspappret jag sett. Det avslöjade att det var något för en bebis i innehållet:) Innan jag hade öppnat, rann tårarna hejdlöst nerför min kind, samtidigt som jag läste den lilla gula post-it-lappen om och om igen: Hej Malin! Nåt litet som piggar upp (smilegubbe) Kramar MF. OM det peppade mig denna morgon! Därför kunde jag inte sluta le och bli varm inombords den dagen av att någon kunde vända min dag så och att jag fick denna fina present så oväntat av just denne tjej. Tack MF, om du läser detta. Presenten kunde inte bli mer rätt!

Många bryr sig om mig. Det är jag så tacksam över. Vad vore livet utan er. Jag blir ändå förvånad över hur min egen familj inte visar sig mer, ringer mer eller erbjuder sig att hjälpa mig och Johan i vår kanske livs största kris. Kanske har jag varit otydlig? eller kanske jag inte berättat allt? Kanske jag borde be dem läsa min blogg?
Kanske är det även en viss otydlighet från min sida som gör min relation med min man också blivit svår att förstå…Johan..min älskade man. Han har börjat vackla och finner inte vägar att gå för att hjälpa mig. Jag tycker jag är tydlig om vad jag behöver, man han förstår inte. Han säger att han gör allt han kan, men han glömmer att jag inte menar det vardagliga som städa, laga mat, gå ut med hunden och ta hand om barnen…det handlar om att stå ut när jag inte orkar gråta. Stå emot när jag klagar över små skitsaker, för det känns skönt att få klaga över att barnens kläder inte blir upphängda, eller att det ser smutsigt ut i vårt hem, att han inte plockar upp grejer..för att jag inte kan. Det är så jäkla mycket som jag inte kan och inte kunnat på flera flera veckor. Jag erkänner att jag stundvis är förjävlig att leva med, jag har blivit bitter och ibland orkar jag inte gråta utan jag blir irriterad, arg och otrevlig. Mitt klagande blir nåt konstigt sätt för mig att slippa klaga på mina egna krämpor som jag haft så länge och oron över mitt psykiska mående. Jag önska att han kunde svälja mitt beteende, att ta lite skit rent ut sagt. Är jag kanske en idiot som begär det? Kanske? Men för fan (ursäkta) jag då? varför ska jag ha det så jäkla jobbigt själv? Konstant smärta, som bara blir värre och värre. Jag står snart inte ut, något i mig vill ge upp mer och mer.
Jag tror ibland att han slutat älska mig, vilket är en av de värsta tankarna jag har. Än finns en liten del av mig som vet att jag har fel, men jag undrar och förstår inte varför jag ändå gör mig så illa med dessa tankar? Det borde väl räcka att jag slutat älska mig själv och att jag har svårt att vara glad eller tycka om det liv som växer i mig.

Avslutningsvis vill jag berätta om det lilla ljus jag försöker hålla kvar och tänt i denna livstunnel från helvetet: I onsdags fick vi se vår son igen. Allt var ok nu. Skönt. På det senaste ultraljudet såg man något, och ville att vi skulle komma tillbaka i v32. Undersökningen var lång och besvärlig, då jag var tvungen att ligga på rygg länge, vilket smärtade enormt. MEN! jag fick en ovärderlig belöning: vi fick se honom i 3D! Vilken upplevelse! Han var så söt, och lik våra flickor. För första gången kände jag kärlek till barnet, och försöker nu hålla kvar den känslan så länge jag bara kan….

Kram

Jag förstod nog ganska tidigt att mina tankar inte var helt normala, att jag faktiskt mådde sämre än jag ville erkänna för mig själv. Nu väljer jag att berätta för den som vill läsa och vet hur mitt liv hamnat i en av de värsta gungningarna jag varit med om. Det jag hamnat i kallas för graviditets-depression.
Så inte nog med att jag ska prövas med de mest extrema fysiska smärtorna sedan vecka 17 i denna graviditet, så har även mitt sinne, mina tankar och hjärta fått en av sina värsta prövningar. Man skulle kunna förklara det som att det är två delar av mig som kämpar om vägvalen: Kämpa eller ge upp, eller helt ärligt: Leva eller dö.

När jag trodde att jag hade en viss kontroll på denna graviditets-resa, så rycktes mattan bort igen och igen.

Jag kommer känna mig naken, ensam och blottat när jag delat med mig av detta. Men en del av mig vill tro på att det kanske kan hjälpa mig på nåt vis. Kanske hjälper någon annan där ute?

Tidigt i denna graviditet började jag känna av vibbar som jag inte riktigt kunde acceptera eller förstå utan jag slog bort dem gång på gång, utan någon närmare eftertanke. ”Jag är nog bara trött, jag har jobbat för mycket och haft den massa annat igång utöver mitt jobb, mycket på gång hela tiden med mina flickor och allt som hör vardagen till”. Det slog mig inte direkt att det kanske berodde på att jag faktiskt var gravid.

Tankarna och känslorna som jag slog bort, kom tillbaka igen och igen. Till slut kände jag av hur de började suga energi av mig och jag upptäckte en dag på jobbet att tårarna rann. ”Vad är detta!?” Jag kunde inte sluta gråta, jag kunde inte förstå varför jag t.ex. fick bilder i huvudet och känslor att jag aldrig skulle få se mina fina flickor eller min man igen. Tankar som kände för att ge upp och inte orka mer tog över min tankar.
Till slut tog jag mod till mig att ringa vårdcentralen och fick en tid med en kvinna jag tidigare träffat.

Behöver en paus, får berätta mer en annan dag.

Kramar

10 veckor kvar…eller mer. Troligtvis fler dagar. Jag gick över med båda flickorna, suck…eller gör jag fel igen. Jag får hela tiden tankar om att jag inte har rätt att klaga eller gnälla. Det finns så många andra som har det värre. Kanske tjejer som gråter sig till sömns för att de inte kan bli gravida, eller i väntan på att det ska hända. Det finns de som är sjuka på riktigt, som kämpar mot så mycket värre saker än en vanlig graviditet. Fast vanlig. Jag vet inte om det är det jag har.
Är jag kanske barnslig när jag säger att: jag tycker fan jag får allt denna gång!
Eller…är jag kanske lite väl tyck-synd-om-mig-fast-det-inte-behövs!? Är det synd om mig? Är det det jag vill åt? Nej! Absolut inte. Helst vill jag att ingen ska veta, men ibland med rätt människor runt mig, så öppnar jag min tjocka dörr och avslöjar vem jag är där bakom, eller rättare sagt vem jag blivit eller håller på att bli!? Jag vet inte. Jag känner inte igen den där tjejen, som i sin ensamhet med fysisk smärta, psykisk smärta inte vill leva. Jag fattar inte varför hon dykt upp och dyker upp när jag minst anar. Jag vill inte veta av henne. Ändå verkar hon kommit för att stanna och utmana mitt andra jag gång på gång.

Jag öppnade den tjocka dörren ett par ggr denna vecka. Det har känts både bra och dåligt. Mest bra. Naket och ganska skämmigt. Varför? Ja, åter igen har jag satt en egen regel om att det är fel av mig att må som jag gör, jag ifrågasätter mig själv och vill inte erkänna riktigt att jag inte bara är gravid utan att jag faktiskt också är sjuk.
Sjuk i huvudet…det låter det. Så känner jag mig iaf. En ny Malin har iaf trängt sig på senaste veckorna och tagit över mer och mer på ett ganska skrämmande sätt. Vart ska detta sluta.

Kram